Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1843, sida 1

Den lefvande dädskallen eller silfvermasken. En sann upptäckt, hemtad ur närvarande tid. Vandrande i den sköna parken vid Sanssouci, grannskapet af Berlin, besökte jag först för mågra dagar sedan vänskapstemplet. Funderande, stannade jag framför Fredrik den Endes systers bildstod, nästan lika så orörlig, som denna bildstod sjelf; ty i milt minne upplifvades en dunkel sägen, hvilken i mina barnaär berättades mig af en gammal gubbe, och stod i noga förbindelse med markgrefvinnans af Bayreuth bildstod. Nina tankar voro emedlertid förvirrade, erinriagen ville icke bryta sig någon väg, och likväl ville min forskande ande icke gifva vika. Då kände jag plötsligt ett sakta slag på min skullra, och jag vaknade ur mina drömmar. Men då jag vände mig om, förskräcktes jag nästan: ty framför mig stod en lång och mager gestalt af den mörkaste man, jag nånsin sett. Tigande stodo vi midt emot hvarandra, jag häpen, han sarkastiskt leende. Men inom ett ögonblick fattade jag mig, i det jag frågade: hvad önskar Ni, min herre? — En förklaring öfver denna bildstod ! var hans korta svar. — Det är marksresvinnan af Bayreulh, återtog jag. — vet Ni mera? frågade den främmande. — O ja! svarade jag, men blott den blygsamme lemnar jag närmare upplysning. — Den är jag icke; behåll derföre hos Er sjelf, hvad Ni vet! svarade den främmande och vände sig bort ifrån mig. Båda stego vi nu ner för de trappsteg, uppör hvilka vi voro komna, innan vi trädde in