Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1843, sida 1

lose fortfor han läggande sin väldiga hand på hans axel du mitt barn, som är så klok och så verksam, — du skall hjelpa mig. Bifallssorl och glädjerop af folket beledsagade dessa sista ord af Kara Georges, som i samma ögonblick bekläddes med hela den civila och mililära makten i Servien såsom oinskränkt diktator. Denna vilda okukveliga natur, istrid med alla de tvingande band, som civilisationen pålägser menniskorna; — i motsats med alla de stränga fordringar, som sakernas lugna regelmessiga gång kräfva — huru sållsamt och eget studium måste den ej blifva för forskaren! Också blef Kara Georges till och med på thronen alltid densamma, — samma valdsamma, häftiga, men än då veka lynne; samma hastigt omvexlande dysterhet och nästan daraktigt rusande glädje; ännu alltid ömsom ädelmodigt slosande, ömsom ända till ytterlighet sparsam; än billig, än orättvis; grym och godhetsfull — allt om hvartannat, — — men alltid fantastisk, — — alltid underbar! Ofta såg man honom hela dagar, nedslagen och sluten inom sig sjelf, icke sramfsöra ett enda ord. Om man tilltalade honom, hortvände ban hufvudet utan att svara. Dagen derpå kunde ban, vid en landtlig fest, med ett barns glada hängifvenhet öfverlemna sig åt den yrande dansen, som man der i landet kallar kola.? — För ösverslod och glans kände han djupt förakt, och ännu på höjden af sin magt och rikedom fortfor han att nyttja sin simpla drägt — den vanliga förbrukade pelsen och den svarta mössan. — Under det han sjell