förtroende och tillgifvenhel för den, som underkufrat henne. Men det tycks bafva varit försynens afsigt alt slå vederbörande med blind het för att derigenom skänka Norge den friaste konstitution och Sverge, derigenom, önskan, sträfvandet och hoppet att erhålla en dylik, och, på delta sätt, måhända närma sig fatländningen af den förening, som genom det som tillgjordes 4814 och allt sedan den tiden tillgjorts och ännu tillgöres, i detta hänseende, snarare blifvit motarbetad än befordrad. — Bidragsförf. bar derför fullkomligt rätt i sina anmärkningar met det sätt, på hvilket den söregisna föreningen verkställdes, och ktvifvelsulan hade mycket, om också ej allt, kunnat ske 1814 och 15, till besordrandet af en sann förening mellan Sverge och Norge, efter den nu ändå en gång skulle ske såsom ersättning för Finland och alliancen med Napoleons siender), endast, vederbörande uppriktigt velat. Men allt hvad Återblickaren anför till bevis derför att ingenting annat kunnat ske, än det som sbedde, är så lamt och eländiat, att det bevisar ingenting,-Ånadde af stormakterne, då först Norges införlfvande med sverer beviljades, det sätt på imnilket Norge motsatte sig denna införlifping? Kunde någon förmoda, att. det skulle förklara sig sjelfständigt och redan ha en egen konstitution sårdig? Och kunde således idcen om en sådan sjelsständighet ligga till erund för någon af de traktater, som afhandlade Norges förening med Sverge? — På allt detta måste svaras: Nej! och dermed förfalla också alla Aterblickarens argumenter för den 4814 verkställda föreningen, som snarare kan kallas en skilsmessa: ty sannerligen voro ej Sverges förbindelser med Norge före föreningen vida intimare och mer skilda från misstroende, än efter densamma, och Sverge är i detta ögonblick närmare förenadt med Danmark, än med Norge, oakladt två särskilda konnngar. Alla lraser om aktning för traklater, för nationalSjellständighelskånslan o. s. v. betyda derför ingenlinz; ängslan, oron, ifvern att, för hvad pris som heldst, tillegna sig en ny krona och dess inkomster, sramlysa alltför tydligt, såsom det sanna motivet till eftersiften för Norge, som vi dock hoppas, i framtiden, skall kom ma alt böra helt andra frukter, än man åsystat, — IIxad den kosmopolitism beträffar, som Bidrags-färfl. uttalar, och som så högdraget I I nas af Åerblickaren, få vi förklara oss fullkomlist instämma deri, och att vi anse mensklHebeten ännu vara långt aflägsen från sil mål, djupt försjunhen i barbari, så länge man änun hör talas om nalional-intressen skilda från mensklighetens och si: länge man ej kan säga ej allenast. som det parodierades i pjesen: PForoningen 1814: kn kung, elt solk, ett land, utan i verkligheteu: En Gud, en slägt en jord! — Alt kriget 1808 9 fördes illa, vilja vi ej bestrida, men säsom ett talande bevis fer Ålerblickaren må äfven anföras, att kan, som historisk källa, sid. 87, anför parliskriften: fistorisk tafla af s. d. kon. Gustaf IV Adolfs sista regeringsär. Då bland underbandlarne för den förmkdla föreningen nämnes Österrikiska Envoyen Baron de Bombelles, sedermera Österrikes minister i Schweilr, — denna stat till mycken förargelse, — och det tyckes liggas vigt derpå, att han var gift med ett danskt fruntimmer, likasom det! hållit några danska sympathier vakna hos honom, vilja vi nämna, att detta fruntimmer var den bekanta Ida Bruun, hvarvid en ordlek rinner oss i hågen, gjord af de ganska missnöjde Schweitrarne, deri det heter: Voici Monsieur !e Baron de Bombelles avec sa Baronne, mais cest dommage: il west pas bon, elle mest pas belle. Annu mycket skulle kunna sägas om den sörvånda föreningen, om fredsunderbandlingen i kiel och allt hvad som dervid försummades. Vi tro imellertid att det anförda, i förening med hvad som ofta förut blifvit sagdt och med fakta belagdt i Bidragen, bör vara nog, för all öfvertyga hvar och en, om de grundade skäl nationen har att vara missnöjd med det sätt på ) Sid. 102 medger Ålerblickaren hvad han, sid. 41, svr 3 förneka, näml. att d. v. Kronprinsen kraftigt medverkat till Europas och således äfven Rysslands befrielse. Som detta medverkande dock ej kunde ske alldeles för intet. så medgaf Ryssland Norges öfverlemnande ät Konungen af Sverge, hvilket kostade det — intet. Och detta kallar Förf i pot. sid. 03: mett anmärkuingsvärdt drag A EE AA se LL FA An S ) S E t 1 I