Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1843, sida 2

om Ölvertyga sig, behöfsver man blott för nägra är bafva följt organen för Sveriges onda princip, Minerva, och sett den innerliga sorbittring, hvarmed hon och vissa hennes, vetande eller ovetande, satelliter följt hvarje företeelse, som haft ens den ringaste smak af framtid. Ordets andemeninz är nogsamt fänd, och den i dessa dagar begynla sagla-laten skall derföre i hvarje sornuslig menniskas ogon vara ett högst besynnerligt fenomen. Den kan ofrSAllos ungefär så här: visserligen hafva vi nu i många år skymssat Er, allt hivad vi orkat, visserligen hafva vi för fågelfri förklarat hvar och en, som ådragit sig misstanka att önska Er framgång och fästa något hopp vid Er, visserligen hafva vi alltid och allestådes öfverj fallit dem, som trott det vara nyttiet, att Ni hade något inflytande; men detta bör just fästa Er I vid oss, bör öfvertyga Er, att vi äro de, till hvilka Ni bör sätta ert förtroende och tillit, at! hvilka Ni bör skänka er kärlek. Om vi lorist edra förmodade vänner, så har det skett för) att stå väl annorstädes: men vi losva alt : I ra Er samma tjenst, då Ni kommer i samma belägenhet. — Så lyder öfversättningen af den del af saglaläten, som kan kallas qvitter ; men han har också en annan melodi, elt skrän, som exequeras af ugglorna och korparna och innebär foljande mening: Mea om det skulle falla er in att icke kasta Er i våra, hiltills så vänskapliga armar, så tagf Er tillvara! vi skola då blifva edra fiender på allvar — förut vore vi det blott ex officio — och ämna bilda en opposition, som skall blifva något helt annat än det slarf, hvarmed nationen hittills! farit. Tiden skall utvisa, om sången gör verkan: och utan inflytande på hufvudsaken är da, om det varit molleller dur-tonerne, som Hori den: Att båda sorterne äro falska, hoppas att Kronprinsen nog märker; han är ju musicus. Hvad som i synnerhet bör göra boInom upmärksam och föranleda honom att halla sig på sin vakt, är tiden, då musiken blifvit upstamd. Det bör icke kunna undfalla honom, att bland de sjungande finnas framför allt soda våderkorn, och att de måtte hafva märkt, alt om de skola sjunga, så är tiden inne, för att vara säkre att icke komma för sent; någon sång öfver det themat har förr icke afbörts. Dessutom behöfver man blott betrakta det oppositions-programm, som pineuis Minerva bar bebagat ulgisva, och man skall genast se den salska position, hvari hon finner sig och de sina vara försatta. Ilvarje sornustig svensk man, och Kronprinsen säkert lika väl som någon, bar blilvit ända till vamjelse mätt på pladdret om det bildstormeri, som skall vara mossatsen till Minci va-lärorna och systemet. Lögn och shamlosheter mot motståndare fånga visst icke en klok man; och vi äro berättigade till det hopp, att kronprinsen allt för väl begriper, hvad den hittills varande oppositionen vill, och att detta består i något helt annatän alt så ell koleri, en koalition försedd med embeten. om ban ville fraga några af denna opposition, huru vida de fordra, att Gresve Ankarsvärd eller Ur Th. Petre eller Hr. Iljerla eller Hr. A. eller lir. Å. eller Hr. B. eller Hr. c. o. 8. v. skola blifva Statsråd, ja om han frågade dessa sjelfva, huru vida de vilja blifva det, sa skulle han få ett klart och beslämdt nej till svar; och, hvad ännu mer ar, vi äro fullkomligt öfvertygade, att H. k. H. väntade deta svar. Ty ban har icke samma intresse, som Minerva och hennes principaler, att iillslula sina ögon och ljuga för sig sjelf; och han måste bafva länge sett och begripit, hvad den stora pluralitet, som de kalla ett koteri, verkliLen vill. llan miste också hafva begripit. hvari konungskhet består, eller rättare hvari den icke beslar, nemligen icke uti att råda någon att våsra en hop nödvändiga förbättringar, blott derföre att folkets ombud begärt dem d. v. s. blott för alt visa, all magt dertill finnes. Ilan mäåste hafva begripit, att genom en dylik högsardig envishet skall slutligen framkallas just den oart af opposition, som Minerva öfverklagar; ty vägrar man af det enda uptänkliga skäl, att man vill visa sin juridiska belosenhet att vägra, så väcker man en alldeles enahanda högsard hos andra och får tacka siz sjell för det, att man möter afslag i likt och olikt. H. K. II måste sålunda hafva fattat, att den rätta konungskheten icke består i att understödja elt sådant system, och att skälet till den utlofvade oppositionen är ett falskt och på lögn bygdt skål; och sädana tillgriper icke den, som icke känner sig i en falsk ställning, ty sällan ljuger man utan att behöfva ljuga, så vida det icke genom vanan blifvit omöjligt att tala sanning: men denna vana kommer dock ursprungligen ätven af behos. För att med sagjalalen sorvilla Kronprinsen, måste Minerva föreställa sig, alt han icke sett, bvad som varit att se, icke hört, hvad som varit att höra, och icke begripit, kvad som varit att begripa på dessa sista tiderna. Hela saglalåten är då i det hela ingenting annat än en förolämpning, kanske icke nu ämnad till förolämpning, men dock lika god för det.