Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1843, sida 2

— — Jag skall sjelf uppsöka Paschan och besvärja honom vid den så högt älskade sonens skuzga, som han sjelf förlorat, att låta mig få behålla dig. — Underkasta dig Turkarne, milt barn — — — Hvad vill du mer, de äro ju våra Herrar! — — —? Dessa sista ord upprörde alla de spänstiga, häftiga känslor, af hvilka sonens själ så helt och hållet var intagen och genomträngde hans bjerta med ännu mera smärta. be hade då, dessa hatade Turkar, till och med hos hans gamle sader, förderfvat det äkta Serviska blodet! — — Nej ! utropade han, rodnande af raseri och hämdlystnad. Nej! låtom oss resa! — — — Krig — — evigt krig emot dessa asskyvärde beherrskare! I samma ögonblick hördes några bösskott. Det bar Turkiska Bosniaker, hvilka närmade sig unver handgemäng med de Tiraljörer af Heiduks, dvilka voro posterade på något afstånd för att hetäcka sin anförares flykt. Man hade icke ett ögonblick att förlora. — Äkader, sade Georges mildrande så mycket som möjligt sin sträfva besallande röst, i det han sökte draga honom med sig mot stranden. kom! Jag besvär dig att följa mig — besvär dig vid min salig moder, som säkert nu ser oss från sin höga himmel! — Följ mig i ögonblicket! — — —? Men gubben kunde icke förmås att medfölja, utan kastad2 en läng smärtsam blick omkring sig. På den jord jag lefvat skall jag äfven do mumlade han, och omfattade ett träd, i hvilket han med öfvermensklig styrka fasthöll sig.