Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1843, sida 1

ingar alltid doldes, hunde likväl i längden rådda honom. Den Turkiska polisen har, som man vel; ett spejande öga på politiska brottslingar. Georges beslöt derfere att på utländsk botten sätta sin samiv far i såkerhet, nu mera det enda goda man lemnat honom ofrigt. Tre år hade förfiutit sedan hans sista sarväl åt födernebyddan; hans moder var död, sorgen hade stickt hennes lif; hans far bade icke ens en enda sten qvar af salerneluset, på hvilken han kunde nedlägga sitt er: hufvud och hans ynere bror hade gått i landstlykt. — Detta öfvermått af missöden, denna ödslighet kring den saderliga härden, Kar icke allt detia hans eget verk? — — Ofta då han tänkte på silt bistra öde, hela sin och sina föräldrars totala ruin, öfversvallade den vilda bergsrölvarens hjeria af de bittraste känslor, och hans hat emot Turkarne blef än mera ursinnigt än sorut. Dem. endast dem, ansåg han för upphofvet till så Istora och så många olyckor! ! — — — Dem skulle han, ända till sitt sista andetag, betrakta såsom enda orsaken till de sinas undergång! ! En midnatt belyste den bleka månan med: sitt sorgsna och stilla sken en bedjande, knäfallen på en ringa och enkel grafbög inom Wichewzis kyrkogård. — Djupa, nästan konvulsiviska suckar frampressades ur hans beklämda bröst. — IFlera gånger nedkastade han sig på den enida, Iredan mossbetäckta stenen samt ötverhöljde der med sina kyssar och tarar. Slutligen uppreste ban sig med en valdsam rörelse. — — — Far vål moder — — — du skall blilva hämnad!! lutropade han med ett nästan vildt uttryck i rö