Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1843, sida 1

an krig begynte förasl — mistke gNO..n i nyare tider, sedan folkrätten Varit ååälnde, händt, att en fiende fatt behålla allt, ch mer än han inkräktat? Halva sjelfva Ryswne fit eller ens gjort anspråk på alt bebålallt hvad de eröfrat af Turkiet? (Det infala våldet mot Polen för här, sasom alldeles lm ordningen, ej komma i heräknin:). ikvad Fo då den, som vill påstå att det ej händt Svere mer, genom förlusten af Finland, än hvarannat folk? En usling eller en ensaldig stacare, och ingen annan har kelter lätit bruka ig till en sidan Mevblick, liksom till hvarannat försvar af systemet. — Och om dena systerstat ändå sallit i händerna på en hunan, en lihberal stat, med konstitulionella gaantier, sisom de Danska provinser, hvilka Sverc fått sig tillerkända, genom sredsslut (ty mde Sverge fött sig allt tillerkändt, som det Trösfrat al Danmark, så existerade det senare j mer)! Men nu blandar sig medlidandet med tet förlorade landet, som alltmer sjunker unler slafveriet, med saknaden deraf, då Danskar10 deremot ha den glädjen att se sina fårorade provinser allt friare, allt lyckligare, så ut de sjeilva önska samma öde, som Norge itminstone, och detta öde är också det enda, som kan försona Norges orällmätiga ryckande från Danmark; med Sverge har det aldriz blisvit förevadt, utan tvertom förvandladt till den friaste stat i verlden, och detta allt förändrar betydligt förhållandet. ått de monarkiska reteringarne ej klaga, är naturliet: ty de känna, i sill närvarande skick, inga andra sympatier sör folken, än hvad skatternas erläggande beträffar, och dem sregeringarne) gör det derför detsamma, om dessa utgå från flere eller färre undersåler, om dessa förre också få bära dubbel, nästan förkrossande tyngd, endast tillgången är rundlig till hofvet, sinekurer, pensioner, parader, uniformer och dylika leksaker. Och för att ännu en gång återkomma till Förf:s ensaldiga råsonnement om otillbörligheten af Svenska folkets klagan ötver Finlands, i manmza hänscenden, ohemnla förlust: hvilket ban stöder derpå, att hvarken Sverge eiler andra länder förr klagat ölver förlusten af känder, genom krig, ustan manligt och tigande burit den tills tillfälle pppals att hämnas; var det väl då möjligt att skaffa en sådan klagan ljud? Men, alt den djupt grott i det inre af nationerna, det är säkert och har också bevisat sig i gerning, så fort tillfälle pppats. Men nu, då vi, Gud ske hi, I ha rättighet att fritt yttra hvad vi tänka och känI na, så vilja vi äfven klage öfver dottern Åuras lösryckande från Sveas mödershjerta, och anklaga dem som vällat den, vi vilja klaga och ankläga så hört, att det skall nå den evisa rättvisans thron och derifrån nedkalla vedergällningen, ersättuingen, atergilvandet af dottern at modersfamnen ; ty endast derifran är numera nagot att hoppas, då menniskor lemnat sorsynens vinkar obegagnade. Skulle en sådan vink likväl än en gång yppas, så latom-oss vara beredda att beI sagna den, litande, ej på någon annan, ej på surslar, ej på mäktiga, utan endast på oss sjelf va och vara bröder i östan och vestan! tivad svenska armåen och sörsvarsverket be Åtralfsar, som Förf. sid. 82—86 förklarar för all