Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1843, sida 2

l. 0ar sta något annat begrepp, än att katekes-läsninTOUMA, HSU 1111114 11784 v MIRA AE 111—4 11 11 ins egen utsaga, hans eget raisonnement med iser, som äro äldre och af heligi ursprung. ör alt tro, att elt i kalekesen citeradt sprak all betyda någon ting och uträtta någon ting, viste man således förutsätta, att den, i hvars and man sätter katekesen, känner den hok, varur cilaterne göras, vet att den är äldre och eligare ån katekesen sjelf, och att denna sedare är ett mennisko-verk, som behösser bevias med villneshörd, med ett ord att hon är ut kontrovers-arbete. Denna supposition inneär salunda suppositionen om en förutgdende unskap, som gör sjelfva hatekesens tillvaro till n lojlighet. Nu har man dock antavit, att atekesen är den första bok, hyarom barnet år begrepp, d. v. s. den bok, hvarur det kall få begrepp om hvad bok vill såga; och a bygger man denna bok på auktoriteten af indra böcker!! Sannerligen en rätt egen cirkel i tankegång och förfarande! Men jag vill lemna detta underliga förfaranle å sido för en stund och återkalla i minnet min barndoms-ersarenhet om katekesläsninvar. Jag var, om jag minnes rätt, mellan 6 och 7 är, då katekesen först sattes under mina tummar. I början undrade jag, hvad detta aläggande skulle betyda, hvad katekesen i sjelfva verket rar; men allt som jag kom längre och längre fram i studiet, tradde denna fraga i bakarunden, och jag upphörde att dervid sagen var ett onus, som hvarje barn maste underkasta sig, likasom kopporna, messlingen och kikhostan; och när jag kom ännu längre, tyckte jag mig inse, att katekesen var en sådan der sapad mast, hvarpa barnen skulle klättra och klänga, för att visa, hvem som var starkast och vigast och sålunda kunde lyckas att få priset vid husförhöret. Minnet, nemligen utanlåxe-minnet, det tanglosa papegoj-minnet, var den enda mänskliga egenskap, som dervid kom i fråga eller uppesvades, jemte det vackra begäret alt göra siz gällande genom pladdrande om hvad man icke i ringaste måto förstår. Ty på heder och samvete kan jag bedyra, att hvarken hos mig eller nagot af de andra barnen, mina kamrater, fans det rinnaste begrepp, som svarade mot de ord, vi eftersade, eller alt någon ens fattade, all dessa ord voro ämnade att uttrycka nagot begrepp. All så verkligen förhöll sig, sluter jag af en svårighet, som jag och de anåre med mig framför allt hade med vår katekes. I den samla fans — huruvida det fins i den pya, vet jag icke — en öfverskrift öfver vissa stycken, hvilken lydde så: huru man den (dem) ungt folk enfaldeligen färehalla må. Svårigheten att homma ihåg, vid hvilket styckes upplisande det skulle sägas den, vid hvilket dem, var så pröfvande för minnet och så svett-pressande, alt hon med oforstörbara drag ingrasvit sig i milt sinne, och jag mins henne så, som lade det varit i går. Att skilnaden berodde på, huru vida det, hvarom stycket handlade, var ett singulare eller plurale, derom hade jag inIsen aning, ännu lanat efter sedan jag i latinet hade god reda på skilnaden mellan singularis och pluralis; men det hade från början inpräglat sis, alt med katckes-låsning var ett helt annat sorballande ån med annan läsning, alt med den förra icke var förenad någon nodvänsdighet seller möjlighet) att fösta tanke vil orden, och att sprak-reglor och språk-bezrepp icke hade nisvot med katekesen att göra. Jag visste från början icke, hvad orden enfaldeliser och, ännu mindre, förehålla betydde; och nyfikenbet att få veta det hade sähert uppstutt, i fall de varit att läsa i en annan bok; men i katekesen hade jaz vant mig att icke finna något ämne för nyfikenhet, endast för minne. Ett ögonblick föll det mig in, att bäde den och dem? kunde vara oriktiga (efter verldsligt sprak att döma), och at kanske det vore det rätta, enär, såsom Jag soreställde mig, ordet kunde vara artikel till ungt folk, hvilket jag visste vara neutralt; men en g2ang strängeligen rättad vid upplåsande af min vågade sfiloloziska honjeklur, afskräcktes jag fran vidare försök i den vågen och beslöt taga mitt förnuft till fansa under trones lydno och lemna katekesen i fred för filolosiska experimenter och filolovisk nyfikenhet, hvilken var otillbörlig i en helig sak. Alt katekesen anses helig, det kan man genast höra och se, blott iman tiltar in i en skola, der hatekesiserande sidkas; de hopknåppta händerna och den monotona, släpiga, gnallande rösten förråda nogsamt, på huru helig grund man står. Sant är, att samma olater och samma tanbleshet vid all läsning förspörjes inom den mindre bildade klassen, ja olta ett rodt sucke der upposver; men detta kommer deraf, att all låsning bör jar med katekes, som salunda sorstarer icke blott sitt ezet ändamål, utan ock den öfriga litterära bildningens hos de lågre samhälls-med lemmarna. Om nu någon invänder, att det anförda ex emplet med dem unat folk? kunde möjligen blott bevisa en speciel dumhet hos ett individ, så vill jag naturligtvis icke derom tvista, då får vara domare i even Sak: men ja: