kunskap. Denna belinnes 1 allmanbet på n punkt, att hon förslår nätt upp alt göra rii Imoge till ett lättare rof för låseriet. st: uMervändom till katekesen och lutom oss are besinna, hvad bibel-språken föreställa 21 Jag minnes allt för väl, hvilken rolel25 ppelade i den första undervisningen. Först Ufrämst var det utom all sraga, alt barnen alle ana, hvad bemälde bibelutdrag äro, hvar-ae de äro tagna, i hvad ändamål de kommit st i kalekesen. Den enda tanke, som vid deha läsning uppstod i det unza sinnet, var, att blott utgjorde ett nytt onus för minnet, ia tillökning på den säpade masten. Insen ade — och svärt är det ofta äfven för den IR re och mera tänkande att fatta — hvad samd det anförda språket bar med det doz-tn tiska stycke, hvarunder det finnes rangeradt: re alt begripa annat, än att det ena handlar öster, det andra om vester, masie man I flesta fall känna det sammanhang, hvari de rulna bitarne stå i sjelfva bibeln; och det-:. mi väl åtminstone ett barn icke kunna anas känna. Då katekesen i de flesta fall ta-. ett sprak, som barnet icke förstir, och sobibringa läsnin? af problemer, som icke nu vaknat hos barnet, så finnes doch i dena många ställen ett serammalikaliskt sommanng, som lättar ulanlisningen for åhbtven ett rn, då det är vant att tala och höra talas) menniskosprak; men bibel-citalernas inprag A åde är purt minnesvrerk, icke underlättadt d af någon grammalikalisk särknippning med sjelfva eller med det katekes-stycke, hyarder de stå. Jag minnes det absolut pape-A jartade i denna upprabbling af bibelspraken, å h det icke blott hos de små barnen, utan agt upp i lärdomsholan, sedan theologien lästes t latin. Hvem af mina samtida minnes icke ex. hanze Deus i Benzelii Repetitio Theo-Aun sica — denne lange Deus, som var vår för-I. äckelse, innan vi inpluggat honom, och värl; Ithet, sedan det lyckats att få honom alt t löpa af stapeln ? Dessa mer än tjuge biIspråken, hvem hallsvettades icke att uppståldem i vederbörlig ordning! Vår tanke hade rig ens försökt att uppsatta, hvarfore det e a spraket stod i första rummet, det andra ; s 1 det tjugonde; och denna ordnings bibehållani minnet var just den högsta stången på n såpade masten. Då tankar vid allt detta dtligen vaknade hos mig, var den första: berilning på Guds egenskaper och framför allt vis för hans tillvaro äro ju icke erforderliga sör ägon annan än den, som förut icke vet om honom, c ke tror på honom; men den öfvertygas väl icke! nom citater af yttranden, hvilkas bindande kraft all bestå deruti, att de äro inspirerade af denmme, som skall bevisas. Längre kunde jag ke komma i mitt begrepp om lämpligheten af P många bibelspråken vid långe beus. Dessom då bibeln är en mycket vidlyftig bok och zentligen handlar om Gud, så är det underligt, t man nöjt sig med ett tjog språk och icke ka gerna framsökt tusen tjog; ty så många ulle visserligen hafva kunnat fås, som alldeles a väl passat till bevisningen, heldst då våra eologer icke göra någon skilnad mellan de biiska böckers natur, hvarur dogmatisk bevisning emtas, utan med lika god smak taga till sin jelp bitar ur de skrifter, heilka påtagligen blott o poeliska inbillningsverk , t. ex. Davids Psaler, Uppenbarelseboken 0. s. v. som ur de till lIvarlig undervisning och föreskrift ämnade — ka vål ur gamla testamentet, som ur Christi gna ord i det nya. Huru mänget belängdt, ja ädiskt begrepp har icke genom denna handlösa ammanblandning blifvit utspridt bland den minre bildade hopen! Man må studera fanatismens istoria i flera sekler, och man skall sa se sasaäckande prof deraf. Folket bar lärt sig uppepa lösryckta bibelställen, som det icke förstält, men hbvari det med all gewalt velat nedlägga en ening och söka en tillämplighet; och så har ullenna mängd af vansinniga sekter uppkommit. Säherligen vore det bältre att börja med att undervisa och icke med att bland en efter berepp och tanke bungrig hop utkasta sådant, pom endast en rätt hög grad af bildning förmår mälta och begripa — som endast en momnad orskningsförmasa kan ens utan fara handtera. Och att hasta ut det sedan på ett språk, som olket icke förstar! Bland protestantismens första zravamina mot katolicismen var ju dess latinska messa: men denna kunde sannerligen icke vara mera latin för folket, än den gamla bibelöfversältningen numera pa många ställen är för vår allmoze. Niär skola vi få verklig undervisning åt vår rbelande klass? — Förmodligen icke så länge tionde och ranz-pastorater och politiskt prestestånd och Doctors-hattar och stjernor finnas. Icke må man inkasta, alt om all den herrlighesten försvunne, skulle allmogen falla i händerna på methodismen och andra vilda sekter. — Dette sär icke en följd; sekterne äro blott en negation en protest, som aldrig skulle uppstatt, om ickt sden ofvannämnde herrlighelen funnits att prote stera emol. 2— 2 —— T9W—G1 ä ? äA— ——— Eecelesiaatiea Underrvättelser. Profdagar för de å förslaget till Åhrstads Pa storat uppförde Prestmän äro, sedan samma försla af Kongl. Maj:t blifvit i nåder tastställdt. u-satt till Söndagarne den l. S lå October; samt för d