— vVin olycka, Victor, började samma dag, då du så skyndsan it reste härifrån och sedan dess har den iche upphört .... Ilvarföre har jag icke ensamt fatt bära densamma! Andra halva måst dela den, och de utgjorde jemte dig hela milt lif. En gubbe, den jag älskade som en far, och som kallade mig sin son; en das och oskyldig flicka, som kallade mig sin bror och en säns skulle gisva mig elt ännn ommare namn. I Farbror och Marie! — Åa. Våra prösningar hafva varit grufliga; men de hasva varit blandade med dessa heliga sröjder, hvilka hjertats frid, undergifvenhet och förtröstan ensamt kunna ingisva. Ingen af oss har srt allena. Men farbror var ju kassör för huset Lesort: hans 5 post försäkrade honom en sorgsri bergning. fTan har förlorat den.? Hvarföre? Jag skall berätta dig allt ..... Men jag fruktar för alt uttrötta dig. Du känner väl inga plågor, eller huru? Det har väl intet att betyda, eller ... Intet, svarade Victor med en röst, som uttalade en så fördold smärta och en så sin ironi, att Eugene icke märkte det. — Nå väl, fortfor hav, sedan han hade satt sig värmare invid brodren, räck mig din hand; då berättar jag bäst. — En afton, det är just tretton månader sedan — jag har nog lidit, för att ej glömma datum — det var midt uti iyatern, och en hal sots hög snö låg på gatorna. Jag halt i hörne vid kaminen vid Marias sida, som broderade