Urlämkcliska Litteratur. Geschichte der Litteratur der Gegentwart, von heodor Mundt; Berlin 1842. (Forts. fr. föreg. N:r.) Likväl låg ännu kvervigten i bildning alltför sejordt hos Ådeln, och ett högre historiskt och hilosophi iskt värde måste först genomtränga hela ifvet, innan all stindsform kunde, liksom i vafa dasar, träda tillbaka till en blott yttre skillad, och ännu knappt så langt. Derlår antager eständigt den eljest så älskvärda och hos Goethe helt och hället ezendomliga skildring a? sällskapsvel, som I hans Romaner förekommer, en vis örnäm som ochsm uteslutande såller för en goda tonen, samt alltfor ofta finner behag alt uttrycka sig med eu visst pruserie i ummånget, med en olverdrisfven kyskhet i det sköna eh rena uppförandet. Hur mycket han än med iq dethes) humor sjelsbehagligt begabbar sällskapssvet, som ej kan ge ringaste ämne till en ikt, — de Recepter och Theorier, för ett eodlt fnadssätt, som han ger den lärgiriga Wilhelm leisler i sina Lehrjahre? med på resan, skulle mellertid, praktiskt använda, också blott hafva kapat ett sadant sällskapslif. Man öfverväge till hRempel den sats, som Goethe ej blott i WilMelm Meister utan äfven på många andra ställen Aredikat med en viss aktninzsvärd lefnadsvishet, sit det nemligen vore opassande att i ett bällre llskap omständligt och utförligt behandla och menomlöra ett ämne. benna sats är i visst afaseende sann, men måste dock tillika förefalla oss åpjlig efter en friare och allmännare bildad tids prdrinzar. Såslana och dylika Theorier af Goehes lesnadsvishet hafva öNergält till en hel hop omoner från denna tid, hvilka följde efter WilRelm Meister: och då förut romanhjeltarne sunjo sitt största nöje i all sirida och slåss med iddare och andar samt krypa genom olvckans ålor och eländets boninear, så satte de nu sin ögsla ära deri att visa siz belesvade, ge sig en ö5rnäm hallning samt på allt möjliet vis iakitaga en goda och fina tonen, på det läsaren matie Jälla dem för personer af bättre stånd, om de väck aldrig så mycket smakade af Romanpoesens laga tak Så i en roman af Franz Horn, fer en skald, som for sin liaa börds skull misströstar om att kunna förskafia sis ett sorpämt och fritt skick, inte önskar något högre, ån att hans far åtminstone varit lIosråd, så all tt godt och med hans ständ enlist uppföranle på sält och vis varit honom medfödt sisom en apskiljaktig arsvedel. NIgot intresse för ett strälfande efter förnäm bildning visar sig nu mera e ringaste man i nyaste Litteraturen. ben sribeh otvungna ytlighet, som förut blott kund )lja af det förnäma, kalla, ja föraktlisa ned: plickandet på menskliga lefsnadsförhallanden ugqnåste sörete sig såsom något sasängligt i er Åsid, hvilken nu blott erkänner inden som de örnämsta. Men man måste dock alllil med ke, all i den förra periodens sträfvande efte upildnina visar sig en afsist att söka höja de Ayska lilvet ur det gamla, för allt umgåänae pgynnsamma kålkborgerict, och att ge det et lällskapslik och plastisk gestalt, om ock det sslervid framträdande, marmorgalatta och mar morkalla förnämhet, som understundom ger si. at De i