Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1843, sida 1

heljena mig al samma, såsom en väl förvärfvad Och detta skulle vara en stor olycka, viskade Victor, som om han talade med sig sjelf. Ja, en stor olycka; ty det lif, som ni nu bär så lätt, skulie komma alt nedtynga er härdt, och all den glädje ni hoppades att förskafsa er senom detta guld, skulle vara förgiftad för er. Den unge mannen sig på honom. — Nin Gud! ropade han. Då man hör på edert tal, skulle man tro att böra en skeppsbruten tala om stormen. Skulle ni sjelf kanske varit underkastad en dylik frestelse? Stackars martyr! Se, huru han lidit .... hur hans panna är blek. ... — Miin herre! skrek Victor utom sig sjelf. Den unge mannen uppgal ett gapskratt. — Ni är oförskämd! ... — Ilrad menar ni med det? — Än niding! En orsil hindrade honom srån att säga mera. Ett ögonblick tycktes han förkrossad; en djup tystnad följde efter detta tumult. Han reste sig långsamt, ansträngande sig för att tala, och sade med en dof röst: kn af oss mäste dö, min herre! Ingen lade sig emellan; man valde sekundanter, och två timmar senare stodo båda motstandarne med dragna värjor midt emot hvarandra. kampen var kort. victor föll nästan ögonblickliet. Läkaren tillkallades, gjorde den forsta förbindnisgen och förklarade såret för dödligt. Den särade log bittert, bad om ett skrildon och skref med darrande hand följande rader: