Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1843, sida 2

elegrafväg, säges innehålla den underrättelsen, tt Juntan den 6 hade staden i sitt våld. Utländsk Litteratur. å Geschichte der Litteratur der Gegenuart, von Theodor ÅAundt; Berlin 4842. (Forts. fr. föreg. N:r.) Kasta vi dernäst en aterblick på Tyska Literaturen under adertonde ärhundradet, så sinna vi der denna heliga frid. som den blott kunde vinna genom en fullkomlig srisägelse från alla verldsbestyr, och som derjemte var eanad att gifva denna Litteratur vid dess begrundande den djupa menskliga innerlighet och den ideella flygt, genom hvilken den alltid uppenbarat sig sasom ett särdeles helgadt element bland lifvets öfriga interessen. Det var likväl företrädesvis en den sig i sig sjelf afslutande personlighetens Idealism, genom hvilken denna Litteraturfrid, som var så gynnande för det positiva sysslandet, fortfor på bekostnad af den historiska andeln i det allmänna verldslifvet. Ty de enskilda historiska telningar, som äfven under denna epok uppsköto inom den tyska nationallitteraturen, blefvo dock genast förvisade till den subjektiva förnöjsamhetens och eodtyckets sser och snart ingjulna i den individuella shaldenaturens till dess eget bruk. Såä-Å ledes kan man ej antaza att de Oder och Krigs-W hymner, med hvilka denna tids sångare för-F herrligade Fredrik den store och sjuariga kriget, voro det, hvarigenom århundradets historiska anda inträdt i sina rättigheter, utan det är intet annat än llistoriens lämpande efter Individualitetens inskränklaste ändamål och sormer. hlopstock höjde sig till en högre flygt vid den poetiska andel, han tog i fransyska revolutionen; men hans sänggudinna kunde än nu ej fördraga anblicken af historiskt blod, och hon förskräcktes och bleknade derföre snar för de gräsligheter, genom hvilka revolutioner måste rena och luttra sig i sig sjelf. Men deth Jun, hvarmed adertonde arhundradets Littera tur utvecklade sig på en utstakad terräng, gör, oaktadt dess stormande och valdsamma inre, likväl dess bild så klar, välgörande och har moniskt afmätt; och dess stora gestalter träd alltid tydligt och omisskänligt fram, hvar oc en bestämdt afsöndrad från den andra, hva och en stödjande sig på sin individualitet elans och storhet. Ilelt annorlunda komme derföre den teckning att visa sig, som vi sko la bemöda oss att uppdraza af den nyaste Lit seraluren, — ty så vilja vi benämna den et ter Europas revolutionära skakningar uppkom na och sorlgående Litteratur. Revolutionen ochss en de af henne föranledda sorhallanden och hän delser hetinga alltför väsendtligt denna Littera tur-epok, att den ej skulle vara helt och hål lel utstött ur den individuella tillfredsställelsen område och fri från subjektivitetens sredlig utvecklingslag. Men för hvad vi här sakna det sköna skådespelet af i sig eniga och stora individualiteter, skola vi finna ersättning i rikt ningarnes enhet och storhet och i den enskil da konstyttringens sammanhang med de all männa verldssordringarna. Ochs då vi arbeta oss igenom alla denna Litteraturs förirringa och invecklingar, samt med ledsnad funnit, at vi sakna skönhetens Litteratur, så skola vi lik vål otvisvelaktigt i denna den blotta Tanken Litteratur se den ölvergång, genom hvilker hon redan ejulit sig in i skönhetens rike ochh antydt sin längtan dit. Elt så rikhaltigt, mång sallligt och öfverallt af tidens tendenser under gräft Litteraturgebit, som det, hvilket här lig ger framför oss, kan lättare bringas till tyd lig åskådning genom en sammanfattande öfver sigt af dess hufvudgrupper än genom en full ständig och noggrann redogörelse för de en skilda företeelserna. Då vi derföre göra en sammanhängande utveckling af dessa hufvud grupper lill vår egentliga uppgift, afsäga vi oss på förhand allt anspråk i den sörtjenst, som kan ligga i namnens och personernas sullta lighet, med hvilka senare dessutom ett revo lutionärt tidehvarfs Litteratur ej kan taga deth så nosa. Ty namn och personer stiga ochh I försvinna i sådana tider utan att det verk-A samma slägtet synnerligen sragar efter hvarsk. och ens individuella öde. Lagerkransen är lätt I förvärfvad i en tid, då det ej mera är bruklist att bära den. Skulle derföre någon i värk historiska framställning sakna sin, bör han ej anklaga oss all af elakt uppsåt hafva lörbisett hans prydnad. I alla fall mäste vi i våra dagar i värt hufvud soka tröst för kransen, och en som har den, mäste derför lida lika så mycket, som den, som ej har den. Å andra sidan måste på samma sätt vid en harakteristik öfver den nyaste Litueraturev, så som vi söresatt oss den, en särdeles mild forsoningens dager falla på de personligheter, genom hvilka den skapande tiden erhållit ett uttryck af sitt lif; och blott sädana böra med stränghet ställas tillrätta inför den kritiske dommaren, hvilka ställt sin talang och sina naturgåfvor i . strid mot tidens anda. Vid betraktelser öfver Litteraturen och dess historia skall det visserligen alltid synas som en brist, att en enskild genomförer dessa betraktelser efter sitt subjektiva omdöme: men denna brist måste just