gat talangen. Ju sannare och trognare då ärskilda riktningarnas anda uppfattas, desto ripligare skall uppskatsandet af de enskilörijensterna eller misstagen framträda ; och ett helt och hället sörkaslande omdöme ej kunna uttydas som ett godtyckligt miss. Och i det vi sålunda genom ett oryggsasthallande vid Nationallisvets allmänna sramblifva alltmer i stånd att älven efter bäsla ånd affirda de enskilda företeelser, som rallt träda oss till mötes, hoppas vi, att betraktelser, i hvilka vi äga tillfälle att närmaste håll kunna röja de ännu alllsramstrommande källorna till den bildning, dag skåda omkring oss, — att de, säga ej allenast skola vara nyttiga för en öfveraf den nyaste Litteraturens och kulturns t, utan äfven derutinnan gagna oss att vi kunna genom jemförelse med det bistorilifvets allmänna sammanhang berikti.a samt välgörande anda äter upptaga all den spea kritik öfver nutidens litterära gestalter, vi förut försökt framställa. adertonde ärhundradets tyska Litteratur var förnämligast Familjen och Personlighesom utgjorde den eräns, som var utlslaför skalderna och folket. En märkvärdig mentar öfver denna tidens skalde-art äga vi oethes sjellbekännelse; Dichtung und VahrÄ, hvarest den skapande personligheten med m bestämdhet innesluter sig i sin egen Miosm, att denne blir den sanna verldshiien, och antager en betydelse, som är all Ishistorisk rörelse öfverlägsen. Goethe var ämligast den tyska formens frälsare, hvilban lyfte till Anden och till Konsten, men ill vida ej den tyska Andens, som denna honom och hans tid ännu ej kunde höja till högsta srihet, emedan verldsåskadninännu lag skiljd och afsondrad sran lifvet talangen. Om vi också mäste erkänna den a skalden, lör det egentligen herrskangeniet, älven ännu i nutidens Litteratur, så hasva vi likväl ej dess mindre änfor oaonen den gränskilnad, som tiden, ur ken han väsendtligen framgått, utstakat för som, och inom hvilken just hans egendomproduktivitet lag gifven. Blott om den sanhijsiska Universalileten hos den tyska anbade Goethe diktat en Normalllik!, i sin t, det verk, som i hela tyska Litleraturn sdet till tiden mest obezränsale. Men såsom d, är det äfven här blott lilvels allmänna, Dentära beständsdelar, som han vidrörer. Filhelm Meister är det tyska sällskapslifvets ner, som skola ombildas; och i Die Wahlvandtschafier är det sedlighetens konitiksom utveckla sig ur umgängets kulluriilld. I Götz von Berlichingen såg man det a Geniets första djersva flygt, som, i silt ne framställande striden mellan gamla och tiden, begynte och förklarade den i samma nblick. I Werther höra vi det första ungisbegåret efter spekulation, som först i Faust de blifva philosophiskt och stiga ned i dju— här utajula sig i tårar och snyftningar. Die natärliche Tochter är det abstrakta i zandet af det borgerliga samfundets form ära, för hvilkas försonande hvarje offer nödigt; och i Tasso framtråder skalden Af såsom sadan, ett sina drömmars skötebarn, an splittring mellan skald och menniska, melinre och yttre, mellan Verld och Begär. oma söndring framställer äfven Egmont, fast annat sätt och på annat gebit. Ilär är det, slerbart nog, Historien, som visar sig i kont med det individuella begäret, i det en värd och på subjektets tillfredsställelse stödd Jur krossas af de historiska intrigernas makt. n har eljest just vid denna skapelse haft fälle att i teckningen af Alba, som ock i solkneras behandling beundra den politiska och loriska instinklen has Goethe; och det är äfven dessutom obestridligt, att öfverhufvud ethe ej saknat sinne för Historien och förga att uppfatta dess anda, och af djupt inpande kombinationer har till och med hans glära visat spår. Men huru han uppfattaden historiska verkligheten vid sidan af den etiska talangen till mehu för det Historiska, rför kan just Egmont, som mest af alla hans k öfverlemnat sig ål denna llistoriens Beael, anforas? såsom ett exempel. Det HistoriJa är här det hårda och fientliva element, Jm nedslär hjelten, mannen af den fina och öna lesnadsnjutningen. n Såtkpåträssa vi altjemt hos Goethe elementära men för Dikt och Lif, assöndrade från hvaropnan: men just derigenom har han gjort sit sörtjent om kulturhistorien, att han mec a allt förädlande talang upptagit dessa der såska andens elementer, samt utställt dem pi Mionalbildningens fortskaffande rörelselinie. V ja egna ännu några ord åt detta förhållan :, genom hvilket motsatsen mellan det ader nde århundradet och vär närvarande tid s arpt träder oss till mötes, och vilja dervid i syn erhet sysselsätta oss med den forra tiden