med året begyntes, och som det beskedliga fol. ket icke ville låta sluta med den 26 Januari och d. 44 Maj. Under de tjugufem åren har det så litet roat sig, att det nu tyckes vilja riktigt visa sin glädje för det att de äro förbi. Bulletinen öfver H. M. Konungens knän har blifvit så mycket recenserad, att dervid föga återstar att göra. Man kan vara en bra läkare, utan alt just derföre vara stilist; och gnabbet om den frågan bör väl kunna anses slutadt. En och annan vill deremot påstå, alt der finnes en oriktighet i bulletinen: den föranleder, att H. M. föll först och svimmade sedan; men detta skall icke vara så alldeles riktigt, påstås det. Miången förundrar sig, att stater och korpser samt Stockholms borgerskap icke så pass vetat sin skyldighet, att de uppvaktat med underdaniga Iyckenskningsadresser och tackat Gud och Edholm sar den lyckligen öfverslåndna faran. Dy lika adresser halva sannerligen vankats för vide suttigare saker, t. ex. det s. k. Lindbomska upp roret. Tiderna 4 måste dock icke vara alldeles s: goda nu som då; eller ock förtog sis sig solket vid jubel-festerna. Att detta gäller adresser men icke nöjen, mäste jag naturligtvis anmärka på det ingen må La säg a, alt denna biter