— pet är då tusen är sedan jag såg di sist! man förlorar hvarandra så lätt i denn stad. — Jag kommer från en resa. — Jag också. — Du kommer . — Från Orleans; och Du? — Från Rom.! — V sanning, sade James förvånad, det lå ter mera poetiskt. Fran Italien! och hvarfö re! burudan? det mäste jag veta alltsammans Jag lemnar dig icke — jag tager dig me mig. Hvart? — Till en frukost vänner emellan. — Men jag har nyss kommit till stade och är helt och hållet medtagen al resan.? — Det gör ingenting — du måste följa med Jag har skrifvit — hvad skall jag nu kall det — ett slags elegi, en ode om Campo-vac cino. Jag vill höra din mening, dina anmärk ningar. Blif icke rädd. Det är på sin höj blott hundrade vers, och först vilja vi spis frukost. bu följer med mig! jag ber dig derom, jag begär det af dig. Victor gaf efter; hans väns godsinta enkel het shingrade molnen från hans panna, och vi se honom nu gå bort med James, som osverhopar honom med en litani af frågor, hsilka han skyndar att besvara. Midt under deras skyndsamma gång stannat Victor plötsligt vid ett gathörn och tycke darra. — Nå, hvad går åt dig? säger James till honom. (Forts.)