inandades han den skarpa Januarilusten, och sis de ensormiga nejderne utmed landsvägen skynda förbi sig, utan att understödja de obestämda betraktelser, hvilka liksom surrade omkrint honom. De nmnur långt är det ännu till Paris? frå eade en röst inne i vagnen. L ÖTre mil var svaret. Victor darrade; han hastade sig håstigt till baka i åkdonet och lät handen halka ner öf ver pannan. — Paris! redan Paris! sade han åt sis sjell. Redan denna stad, som jag lemnade den tankan, alt jag skulle undfly mitt samve tes förebråelser. Ar det en dröm? har jag verkligen sett Italien? har jag inandats luften under dess klara himmel? o min Gud! hvarken naturens skönhet eller konsten, dess helige son, som Daute kallat densamma, hafva kunnat återställa mig! är då hjertat den ends spegeln, som kan uppfatta dessa bilder? Ja! men hos mig är spegeln förmörkad. 0o! jag måste aftvå denna fläck, återupprätta och sörsona densamma . . . . men hvar? huru? detta fruktansvärda problem, det hade jag icke upplöst .... Hvad är här att göra? buru skall jag? .. Salunda blandade sig ängern med sörtvislan i Victors själ. Plotsligt stannade vagnen; man var i Paris. victor ville just taga vägen till ett hotel, då han hörde kalla sig vid namn, Han vände sig om. — God dag, James! ropade han, då han igenkände en vän, som deltagit i hans förra utsväfningar.