Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1843, sida 1

den var slläcksri; han återkallade i sitt minne: bans råd, hvilka han tyvärr alltför hastigt tycktes hafva glomt. Under dessa minnen rördes hans hjerta och några heliga tårar rullade ned för hans kinder. en deuna rörelse räckte icke länge; sreslelsen återvände snart; den unge mannen kastade sig påklädd på sängen och kallade sömnen till hjelp. Sömnen kom icke, men elaka passioner fortsoro alt helt sakta hviska till honom med sina ömmaste och mest genomträngande toner. Då han efter en timma åter reste sig, var han lugn; han andades friare. Af den beslutsamhet, som strålade ur hans ögon, kunde man sluta, det han ändtligen löst det olycksaliga problemet, — Det är icke slumpen, sade han åt sig sjelf, som lagt denna förmögenhet i min väg. Jag tror icke på slumpen. Det är Gud, som haft medlidsamhet med mitt olyckliga ode. — IGuds vilja må ske! tillfogade han, i det han Ibemödade sig att le. — Derpå gick ban till sin byrå, öppnade plånboken, i det ban vände ögonen bort, fruktande för alt läsa ett namn, han icke ville känna, och sedan han uttagit hela dess innehåll och lagt det i en låda, kastade han pläånboken i elden. sjuttiosem sedlar , hvar och en på tusen sranes, föllo ur plånboken. Följande dagen reste han till Italien. En månad hade förflutit. I en sängkammare bögst uppe i ett hus i Mailgatan vakade