Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1843, sida 2

obydlig; brokiga strålar korsade sig fer mina ögon; det rusade för mina öron; jag tyckte mic känna trädet nära att brista, höra vidundret skrattande, sardigt att nedstörta, och det var liksom afgrunden sorlande nalkats mig. Innan jag helt och hållet osfverlemnade mig åt förtviflan, gjorde jag ännu ett lörsök, jag samlade mina ringa återstående krafter, och ropade ännu en gång: bU-Jargal! En hunds skällanide bief milt svar. Jas igenkånde Rack, jag sag mia om. Buzg-Jargal och hans hund stodo vid iremningen. Jag vel icke, om han hört min röst, eller om någon oro hallat honom tillbaka. Han sag min fara. Ilalk! ropade han. Ilabibrah, som fruktade att jg skulle blifva räddad, skrek fradgande af raseril kom da! kom han: samlade slutligen återstoden af sina ösvernaturliga krafter. Nu lossades min arm från trädet. Allt hopp var ute för mig! då kände jag någon, som fattade uti mia: det var Rack. Vid ett tecken af sin herre hade han hoppat ned genom remningen på plattformen, och med sina tänder fasthöll han mig kraftigt uti skörtet på min rock. Denna oväntade hjelp räddade mig. Ilabibrah hade uttomt alla sina krafter vid sista försöket ; jag återkallade mina för att lösrycka min hand. Hans stela fingrar blefvo tvungna att släppa mig; den så länge nedtyngda roten lossade, och, medan Rack drog upp mig, nedloll den usla dvären uti det sorlande, hemska vattenfallet; han hutståtte förbannelser öfver mig, hvilka jag likval ej hörde, utan de forsvunno med honom i algrunden. Detta slut fick min farbroders husnarr. betta fasansfulla uppträde, denna ursinniga strid, dess rysliga upplösning, allt hade öf