Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1843, sida 1

Ack var äde Imodigare, — än jag. 0 himnel, o himmel! jag försvagas allt mer! jag aller I handen. Eder hand! räck mig handen i eder moders namn! Jag kan ej beskrifsa er, huru ömklig denna röst, blandad med fasa och lidande, var. Jag glömde allt. Det var icke mer en fiende, en förrädare, en mördare, det var en olycklig, hvilken jag med ringa möda kunde undanrycka en gruslig död. Han bad så innerligt. Hvarje ord, hvarje förebraelse skulle varit fasång och löjlig, en hastig hjelp var af nöden. Jag böjde mig ned, och lade mig på knä vid branten, den ena banden stodd mot trädstubben, hvars rot uppehöll den olychlige Uadbibral; jag räckte honom den andra. Så snart han kunde räcka den, fattade han den med en oemotståndlig kraft, och, långt ifrån att vilja begagna den till den hjelp, jag ville gifva honom, märkte jag, all ban ville draga mig ned med sig i aferunden. om ej trädstubben skänkt mig ett så såkert stöd, skulle jag oundvikligen nedstörtat. Skurk? utropade jag, hvad gör du? — Jag hämnas svarade ban med ett högt och insernaliskt skratt. Ack! jag bar dig då ändtligen, lättrogne! du har öfverlemnat dig åt mig! jag håller dig. Du var räddad, jag var förlorad, och det är du, som nu frivilligt störtat dig uti kaimaInens gap, emedan den suckat efter att halva rylit! Nu är jag Inan, emedan jag hämnas i döden! bu är sangad utt snaran, min vän, oct (jag sär en mensklig kamrat hos hafvets siskar. — pedragare! ropade jag, så belönar du mis för det jag velat rädda dig från saran! —