Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1843, sida 2

ken er elter mix m ed upp repandet ar min bevekelsegrund, jag tog gossen med om bord, — uppfann den undsbyllan för kapten, af hvilken jag var synnerligen älskad, att han var mitt eget barn, och att modron bade dött, och bad honom om tillåtelse at få medtaga gossen. Iair Esdaile andades tungt. in bön beviljades, — nästa morgon lyfte vi ankar för att segla till Ostindien och följande dagen seglade vi med frisk vind igenom kanalen. Han drog på klocksträngen. Lady Esdaile — såsom james Davenant har han delat min lott, som icke varit ringa. Löjtnanten trädde in och kaptenen fattande hans hand, sade med djup rörelse: och nu är jag stolt och glad att kunna återgifva Sir James Esdaile åt sin mor. Länge blickade den förtjusta modern på yngligen, sedan slöt hon honom häftigt till sili bröst, och utropade: det är han ! Amelia omsamna din bror! ö,an löstes snart för löjtnanten och hans glädje kände inga gränsor. Och nu, Sir! sade kaptenen derpå till Advokalen, nu hoppas jag, ni lär inse, att edra anspråk på titel och förmögenhet äro grundlösa, och att ert eget öde ligger i Lady Esdailees händer. Jag har icke annat bevis derpå, än endast ert påsthende, Sir! svarade advokaten, alt nis funnit ett barn, bevisar icke, att det är Sir James Esdailes lörlorade son. Ni skall ännu få höra ytterligare bevis, Sir! sade kaptenen, och lät inkalla Robert Soames. Denne upprepade nu på kaptenens befallning sin sällsamma och innehållsrika berättelse så