Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1843, sida 1

Det har mången ett gladt ansigte och ett sorgset hjerta, Bill, anmärkt2 den andre nedstämd, östilla vatten äro djupa: men jag vill bikta allt för dig, kamrat. — Min gamle far hade ett par båtar, som gingo öfver till Guernsep och Jersey och åter tillbaka, utan att först anlöpa Tullen, och jag insög detta med modersmjölken, blef van dervid från barnåren. Na Bill, vi hade den ena dagen lycka, den andre olycka, än kommo vi med lasten lyckligt i land, än måste vi kasta den öfver bord, och rädda bålarne. — kamrat! ser du der uppe på höiden ljus röra sig liksom lysmashar i buskarne? Der borta på spetsen af klippan? — ja visst ser jag det, svarade underbåtsman i det ban pekade åt Bellevue. Ja, ja, kamrat, der är stället, fortfor den andre, och der lefde en af de sornäme, som man kallar Baroneter: han var Sheriff och härd som en klippa, och lät oss fattigt folk aldrig et! ögonblick vara i ro, utan genomsökte husen och bevakade stranden, och ve den, hos hvilken de minsta kontraband fanns: han blef väl fast. Nå, Bob, det var ju hans pligt, skall du vela: anmärkte underbatsmannen. Jag vill väl icke säga något om pligten, sva rade Pob; ehuru jag aldrig rätt kan förstå, hvad rättighet de ha, att sätta så hög tull på någre droppar Rom, så att blott de rika kunna komma i åtnjutande deraf, under det att den fattige får nöja sig med finkel; men, ser du Bill, de rike ha sjelfva stiftat lagen, och sedan bygs tullhus, utrus at jakler och tillsatt ett band kust ridare, som de kalla officerare, men som lika mycket likna officerarne, som en tågstump likna