Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1843, sida 1

år ha förgått, sen jag sist såg dessa klippor; dock vill jag icke bli salig, om jag icke noga mins mina pajkstrek, och hur jag var en lustig ture, som ej bekymrade sig om andra personer, mer än om en pipa tobak. Manga strek har jag utfört der på kusten och landsatt der mången pipa Rom, jag önskade, kamrat! vi deraf hade en tår på tand! — Ja men, Bob, om ock endast för den fuktiga luftens skull, svarade sympathetiskt underbåtsmannen. Men håll skarp vakt kamrat! kanske kunde vi råka på en sådan fångst. Smueleri är ett svårt handtyerk, mente Bob, och jag vill ej gerna träfta ihop med det folket: ty den ena korpen hackar icke gerna ut ögat på den andra, och kanske kunde till och med mitt eget kött och blod vara ibland dem. — Men jag vill säga dig något Bill: alltid då jag tänker på de der klipporna der borta, faller mig något tungt på hjertat; ehuru jag då var en ung pojke, och mäste lyda, så vill ändå samvetet — Bah, kamratl, afbröt honom underbätsmannen, en matros på ett krigsskepp har icke rät tighet alt ha något samvete; han måste göra hvad honom besalles. — Blott ossicerarne ha fåt samvete och de ha delt det temligen lika emellan sig, liksom prispengarne. Bra, bra, Bill, du kan ha rätt, svarade der jandre; men om det icke är samvetet, — så är det ändå något, som trycker bjertat, när jag tänker derpad. Nå, Bob, hvad kan det vara? De skola bl förundrade, om det står i logaboken, att der vilde Bob har fått melankoli!, utropade under: Ibätsmarnen.