Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1843, sida 1

så hårdt sörsara mot enkan, talade med ledsnad om de ovederläggliga vittnen, som han hade uppgifvit, och anliöll med värma hos Lady Esdaile och hennes dotter, att de mätte antaga hans tillbud, för att undvika ett större, smärtande uppseende. Hvad ! utropade Lady Esdaile med hästighet, vill ni, ni, som bemödat er att berosva modern hennes goda rykte, vill ni, med utsigt till rang och rikedom, taga till ledsagarinna genom lifvet denna fattiga flicka, som ni till och med söker bestrida hennes äkta börd? Ja, visst, visst, min dyra Lady, svarade friaren, jag är villig att göra det, och min starka böjelse kunde förmå mig att göra ännu mera. — Miss Amelia! har ni icke ett ord att säga mig till uppmuntran? — Åfslöja först den skändliga sammansvärjningen, hvarigenom ni försökt att släcka min moders heder, svarade flickan, och tag först tillbaka den nedriga anklagelsen, som ni hopsmidt. — Dock, nej, nej, jag vill ej bedraga er genom dylikt svar, och derföre säger jag er rent ut Sir, alt jag villigt skulle söredraga döden framför föreningen med en man, som jag afskyr i djupet af min själ. Ack, min dyra unga Lady! man har bedragit er, utropade Dimsdale med ödmjuk bedjande ton, ehuru hans ögon illa dolde hjersats illistighet. Jag önskar icke sätta er känsla på prof; jag har bevis, så ovedersägliga, som den heliga skrift — j vkn förfalskning, en ondskefull, skurkaktig förfalskning! och ni vet derom Sir! asbrot honom Lady Esdaile.