eller som alldeles ej ega någon tro i detta ämne. Hr Falck, som förut nämndt är, sjelf egare af trankokeri vid sordna sillfiskets slut, omtalar huruledes författningarna, som förbjödo tranrumsets utkastande i sjön, efterlesdes. Man hade nämligen inrättat lönnluckor under vattenytan, som om nätterna öppnades, när grumsdammarne blefvo fulla, och utsläppte grumset i hafvet, der det syntes längt ute, flytande på valtnet i så kallade blekor, i stället för att med de båtar, som blefvo inrättade till grumsets transporterande inåt Kiblarne, till gödningsämne åt åkerbrukarne, dit föra det. Ofta hände att dessa båtar, när de någon gång blifvit lastade ur grumsdammen, ej afseglade förr än mot natten, då de i mörkret kastade grumset öfver bord i bafvet och återvände sedan hem. På samma sätt edersöljdes andra goda författningar , och man omtalar huruledes de för sin skadlighet utdömde trankokerierna ändå stodo qvar, till följe af använda klingande skäl hos dem, som utdömt dessa trankokerier. Såsom ett exempel på den lättsinnighet , med hvilken många fiskare anse författningar, till och med till deras eget bästa, kan jag anföra följande: Jag sade en gång till en fiskare, att han och andra fiskare ingalunda borde störa hummern under fortplantningstiden, sa framt de ej sjelfva ville förstöra alldeles det lönande hummersisket, men fick det bestämda svar, att Gud tog bort sillen fordom, och säkert nu skulle göra sammaledes med hummern, just derföre att författningar utfärdades, som hindrade folket att taga huru och när de kunde hans gåfvor. Ingen nekar att sillen, som i början af fordna stora fisket gick in söder i skärgarden, småningom dress norr ut tills den alldeles bortgick, men få vilja ändå nu, vid utsigten om ett äter inträffande större sillfiske, förekomma samma skadliga orsaker till fiskets förstörande; af hvilka de stora vadarne otvifvelaktigt intaga första rummet, men också minst gerna skulle afstås af dem, som ej bry sig om, om de bland 1000 tunnor sill fångade endast 40 tunnor gammal och 960 tunnor yngel, som knappt kunde användas till nägot, om ej till gödsel, såsom fallet lärer varit i vinter vid kalssund, med tvenne båtlaster sådan ung-sill. Ofta skall inträffat fordom vid det stora sillfisket, att vaden instängde en så stor mängd sill, att den ej kunde dragas i land, utan måste tagas upp baklänges; sedan den nb! stått i sjön sålänge, att den trångt instängda sillen allaredan var död och oduglig, hvarföre den lemnades qvar i sjön, till ingen nytta, men väl stor skada, derigenom att den ruttnade och skämde bort vattnet och botten. Tvertom , ehuru osäkert det är att någon sill i nästa höst inkommer till samma myckenhet som nu, har man redan i Bohuslän bildat, eller åtminstone funderat på bolag till nästa vinter, som skulle utrusta nya än större vadar och anlägga trankokerier. Man berättar, att 36 vadar redan skola vara beslutne till instundande höst. Anledningen, hvarföre fiskrarne tro på ett fortfarande större sillfiske, består deruti, att den stora sillen (Clupea Harengus) i vinter först visade sig söderföre, såsom utanför Tjörn , Marstrand och Käringön. och sedan ingick vid Fläskö och Fjellbacka samt Grebbestö, såsom den skulle hafva gjort fordom. Detta lärer ej varit deremot händelsen de sednare åren, såsom 48535—37 och 40, då sillflsket var betydligare. Angående sillens föda, har jag gjort följande iakttagelse. be, som jag öppnade i början af leken, då rommen ännu var hård , voro alla toma, men de jag sednare undersökte, mot slutet af leken, när romm och mjölke voro rinnande, hade deremot nästan alla magen full af 2 tum långa sillungar, troligen kläckta af den romm, skarpsillen (Clupea Sprattus) lagt sista hösten. Hos en fanns i magen, jemte flera sillunzsar, en tums lång Aphrodit och hos flera ett grönt slem. Jag anser det vara hvarken tillständigt eller behöfligt för mig, att inlåta mig i något yttrande om de åtgärder, Regeringen borde vidtaga till sillsiskets befrämjande, då den sjelf inser det mycket bättre och redan eger de utlåtanden i saken, som den inhemtat af Professorerne Nilsson, Sundevall och Loven. Med sullkomligaste högaktning Åc. Stockholm den 23 Juni 1845. Wilh. von Wright. — ee —