ma som hon af honom er som hon skänkt honom. — ha! fortfor Feurette utan att darra, men ej utan alt rodna, jag erkänner mig skyldig att hafva älskat en adelsman; jag dolde honom i åtta dagar utan min fars vetskap, och en mor90n jagade jag Grefve de Figeac ur sin sömn, jag rådde honom att fly, och jag ensam har skyddat hans flykt! — Medborgarinna! tilltalade henne med mildhet den folkets man, som presiderade i domstolen, din nåd ligger i dina egna händer; du; bör känna denne rojalists nya tillflyktsort: hvar är han, hvar döljer han sig? — Jag vet det ej, svarade den unga flickan; men hvad jag med säkerhet kan säga er, är att han är räddad. Med Fleurette var det nu ute: hon var förlorad ! Då den unga flickan stod på schvotten, och i nästa ögonblick väntade dödshugget, drog hon upp ur barmen en blomma, — det var liljan, som hon funnit utväg att laga ifrån de revolutionära besökarne; hon smög den, så hemlist som det var henne möjligt, i en lock af sitt bår, utstötte derpå en djup suck, sade ett sjerran farväl åt den, som hon älskat, sänkte hufvudet och .... Åresve Louis de Figeac lefver ännu, ban skall kanske i morgon eller i öfvermorgon läsa denna berättelse, som troligen för honom ej är annat än ett minne af hans stormiga ungdom; men jag skulle vilja träda inför den ärelystne och trolöse aristokraten från 1794, och fråga honom om ej hans matta ögon ännu äga qvar en tår för Fleurette eller för hennes blomma? (Slut). hållit, och om den kärlek,