Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1843, sida 1

12 Å ste gifva efter, för att söka förskaffåkgel bevar en viss grad af frihet, äfven åt defyafri — Allt detta gäller dock blott, såso aristokratiens plats i staternas ulvee demokratien var för litet utbildad at i dess ställe, sålänge bildning, kunsk stånd, tillfölje af förhållanderna voro inskränkta till ett ringa antal. Men hvad skall man säga till stöd för en hofadel? klvad ersätter de offer, som bringas dess. tillvaro? kan man vänta, att den skall utmärka sig genom hög bildning, genom en kraftig känsla af oberoende, kan man antaga, att den skall åsidosätta egna intressen för statens? Eller är det ej rimligare, att den skall blifva den mest beroende, osjelfständigaste, egennyttigaste och minst sannt bildade del af folket? Alt det senare är fallet, torde knappt kunna betviflas. Allt efter som aristokratien förlorar sitt gamla välde och sin fordna betydelse, skall det städse finnas ett stort antal deraf, som lider brist på det som är nödvändigt, för att lefva på en fot, som synes passa för dess ställning. De behöfvande hålla sig derför till statens öfverhufvud, för att, genom embeten eller på annat sätt, ernå sin utkomst, och ju större deras fordringar äro, desto mer blifva de beroende af herrskarens vilja, desto osjelsständigare blir deras karakter. På detta sätt förlorar ej. blott den, som söker hjelp hos statens öfverbufvud, sitt oberoende, utan jemväl hans närmaste familj och de, hvilka eljest kunde frukta, att slägtingar skulle komma att falla dem iill last. Imellertid är det ej blott känslan af oberoende, som förgäfves sökes hos slika embetsmän, utan jemväl duglighet. De betrakta näml. statens embeten, såsom prisgods för sig; de frukta ej att duglighet, kunskaper och aktningsvärd karakter skola komma att täsla med dem, och i det de således sakna den tillbörliga sporren till ansträngning, mäste staten nöjas med mindre dugliga embetsmän. Och huru stora å har man likväl ej bragt, för att bidehålla en dylik skuggbild af en adel, med alla dess dåliga, men ingen af dess goda egenskaper ? Man har hejdat demokraliens utveckling, man har, i många riktningar, tagit hallva, ändamålsvidriga mått och steg, så alt man, då tiden en gång kräfver det, knappt skall veta hvarthän man skall vända sig, för alt blott finna spår till ett verkligt sjelfständigt folk. Bondståndet, som är folkets egentliga kärna, lefyer ännu, till större delen, i ett tillstånd af råhet, okunnighet, vidskeppelse, tyngdt af skatter, som hindra välståndet och oberoendet :). Ja, man går, till och med, så långt i misskännandet af tiden, att man nästan dagligen skapar nya adelsmän och försöker, ehuru fålängt, att höja adelns ohjelpligt djupt sjunkna anseende. Men man framstaller sig dock ej öppet, såsom aristokraetiens talman; ty hvarje slez, som företages för att lyfta den, ledsagas med de högtidligaste försäkringar derom, att man i hjertat är solkvän, demokrat, hvarigenom man ser, på huru svaga sotter det aristokratiska strälvandet sstar, så att det väl bör anses, såsom en al) Det börjar nu, imellertid, i trots af alla binder, att utveckla dessa sjelsständighetens grundvalar. ERE ———