Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1843, sida 1

sen demokratisk, dess uppgift var, om den ville blifva den grundval, hvarpå vidare skulle byggas, att läta jemlikhetens grundsats genombryta i alla riktningar på feodalaristokratiens ruiner. Har detta skett? Står demokratien eller aristokratien med segerpalmen i händerna? De flesta skola ej länge betänka sig vid besvarandet af denna fråga? Jemsor om tillständet förr och nu, skola de säga, och det skall ej vara något tvifvel att aristokratien är knäckt. Medan den förut utöfvade ett mäktigt inflytande i alla riktningar, hade förenade i sina händer den lagstiftande, utöfvande och lagskipande myndigheten, hade makt att förklara krig och sluta fred, hade privilegier och monopolier i mängd, kufvade och undertryckte folket på tusende sätt, var utrustad med rikedom och anseende, under det den stora massan, på samma tid, lefde i de uslaste vilkor, bar så godt som hela skattebördan, knappt kunde erhålla lagens skydd, — är, nu för tiden, det stora svalget mellan de-särskilda klasserna jemnadt, embetena öppnade för alla, skatterna, till till en del, också lagda på aristokraternas skuldror, bönderna borja få allt större betydelse, liveis beqvämligheter äro utbredda till ett långt större antal, undervisningen är organiserad på demokratisk grund, och, framför allt, är den centrala makten kraftig, alla privata intressen äro underordnade, den beskyddar den fattige, likasom den rikaste aristokrat, och förenar alltmer hos sig det mäktiga inflytandet, som aristokratien fordom hade på alla angelägenheter. Man kan medgisva detta och likväl påstå, att det ännu återstår mycket, innan man kan säga, att jemlikhet eger rum i staten. Det är karakteristiskt i absoluta, eller dit sträfvande stater, att deras styresmän, sedan de, till en viss grad, fört krig med aristokratien, på en gång blifva stående; . utan att sullända sitt verk. Ehuru de näml. vilja bafva alla mellanmyndighelers anseende afskaffadt, eller åtminstoue inskränkt inom mycket trånga gränsor, så öfvergifva de dock ogerna den glans, hvarmed aristokratien kan omstråla ett bof. Det är för dem elt stort ting att hafva berömda namn för att presidera i kollegier, representera staten vid främmande hof, figurera vid hoffester, jagtpartier och högtidliga processioner; de tro, på fullt allvar, att thronen styrkes derigenom, samt antager en mera vördnadsbjudande hållning. På detta sätt har aristokratien, till en viss grad, hållit sig oppe, i den senaste tiden: hosadeln har aflöst den politiska arislokratien. På detta stadium är aristokratien imellertid aldraförklarligast. Försvararne af den politiska aristokratier skola alltid kunna förebära, att denna, tilllölje af den oberoende, sorgfria ställningen, är sär deles passande att leda statens styrelse, att der politiska moralileten, åsidosättandet af egen för. del, snarast finnes i denna klass af samhället alt det är svårare att nedbryta bestående frihe ter, der man har intresse att bibehålla dem, at motståndet mot yttre anfall skall vara starkare ju mera de, som styra staten, äro intresserad i dess bestånd, och att detta gäller om en ari stokrati, hvars betydelse står och faller med sta ten; ändteligen skall man kunna säga, att ei saristokrati aldrig kan undvara makten, att den sför att bevara sin egen ställning, beständigt må ——e ————— ——