Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1843, sida 2

FRU INGEBORUS KLAGAN. Nu är det vår; nu hela Stockholm till Djurgården går; ensam jag sitter här inne, dyster i sinne. Ingen ny hatt till första Maj har jag fått af min skatt, ingen ny kappa af siden på långa tiden. Stackare jag! får silta hemma den hela guds dag, pinas odrägligt af stöket ute i köket. Ensam min man ; vandrar till Klingbergs och smörjer sin tand Aborre, sparris med mera, Portvin, madera. Sent först på qväll kommer han hem, nästan litet för säll, lägger sig, märker ej vinken, somnar på blinken. Skulle nu väl sådane öden ej gräma min själ! kan jag då annat än gråta kuddarna våta! Kanske jag bör framdeles ej visa smutsigt humör när mig löjtnanten, med flera, smått kurtisera. Kanske jag kan på detta sätt få min gunstig herr man af jalousi ta mig med sig, ej vara vresig. Och om det än skulle slå felt, är det bra ha en vän, hvilken man, under sin smärta, öppnar sitt hjerta. Hå! hå! ja! ja! krigslist och hjelptruppar äro ej bra. Något likvål, i sin plåga, måste man våga. Sägen mig J Fruar, som ären i slikt bryderi, hur skall man bäst hålla vaken sömniga maken? När till en bal fordras en broche, sevign eller shawl, bur fån J älskade ungen alt öppna pungen? Gerna jag vill som det en Christen , helst qvinna, hör till, söka förbättra min nästa. — Ja! jag skall fresta. (Freja.) ho s—————nnesmm———— see ——— en