Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1843, sida 1

detsamma som att ropa honom. Och hvilken ung flicka vågar väl gifva ett tecken af hemligt förstånd åt den man, som, för första gången, väcker förvirring i hennes sj äl och som kommer henne att lägga handen på hjertat och säga: — Det är besynnerligt, jag känner mig helt beklämd. Å sin sida åter fruktade Jean att fela i aktning mot Pierrette, ifall han visade, att han väntade henne, ty vördnad är den unga kärlekens första offer. Till lycka för dem voro Mathurin och Nicole tillstädes, för att föra dem tillsammans. Portvaktaren och linnetvätterskan anlände för att talas vid och för första gången i sitt lif voro de öfverens att lemna Pierrette och Jean tillsammans. De stackars barnen voro i början mycket förlägna för det de hade att säga hvarandra. Det tankar. man gifvit dem var långt ifrån deras tankar. Deras bjertan hade gisvit dem ett annat långt mera vigtigt och brådskande. Emellertid måste det uppfyllas. Dessa begge beklagansvärda varelser, slagne af samma olycka, förstodo, att de icke kunde stödja hvarandra och de stackars blinda insågo väl, att det vore bättre alt anförtro sig åt älskande händer, som kunde leda dem. För öfrigt voro de ju icke alldeles åtskiljda; Nicole talade om Jean för Pierrette, och Jean hörde Pierrette berömmas af Mathurin, Jean blef emellertid den, som först tog till ordet. — Min syster, sade han, alla menniskor i detta hus älska er och det fins ändå en, som, mer än alla andra, älskar er. Pierrette började darra och knapt egde hon