Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1843, sida 1

Ingenåera svarade. Återigen tystnad, som ånyo afbröts af Jean. — Nå väl, hvad skall jag svara Mathurin? — Hvad skall jag svara Nicole? — Säg henne att jag älskar er, svarade Jean, liksom hans hjeria tvingat honom att uttala dessa ord. — 0 Gud! tyst! utropade Pierretle, under det hon närmade sig Jean; jag hör att de följa oss; om de hafva hört något, skola de hindra oss att hädanelter tala med hvarandra och .... Ringklockan hördes och de begge blinda måste skiljas. Emellertid förstodo de hvarandra redan så väl, att de för hvar sin förtrogne hittade på en osanning; ty de sade, den ene till Mathurin, den andra till Nicole: — Det är nödvändigt att vi ännu en gång ha ett samtal: man kan icke säga allt första gången man träffas; men i morgon skall jag väl lyckas bättre. Och under det Nicole och Mathurxin talade utan uppehåll, hvar och en om sin kärleks förenk åhörde de begge blinda dem med en ovanlig uppmärksamhet. be gjorde frågor för att ännu bättre lära känna hvarandra och utan att kunna se, sågo de hvarafidra redan med sina förtrognas ögon. Så stodo sakerna under några månader och både Mathurin oeh Nicole blefvo otålige att icke se underhandlingarne föra dem närmare målet, oaktadt de talrika samtal de förskaffade sina unga förtrogna. Det var länge sedan, under dessa samtal, någon fråga om dem uppstod, och Pier