— —— — —— hnans mun. Men att låta detta hlifva synligt, ycktes honom oädelt, derföre bugade han sig ljupare, än vanligt för Herr Kammarherrn. von Felseck besvarade icke helsningen, ej ens med en nickning, han rätade sig stolt, vredens rodnad blossade upp på hans kinder, ådrorna svållde på hans panna, och hans kotande blick ljungade olycksbådande emot den gamle. Man har understatt sig — for han ut emot Wichmann — alt tillställa en scen, alt göra väsen utaf sig; man bryr sig icke om mina tillsägelser och formaningar, man vill tilltrotsa sig audiens hos hertigen. Gif nu väl akt, hvad ni vinner med allt detta: Audiens får ni icke, icke nu och aldrig heller, aldrig! Och polisen skall hålla sitt öga på kr, och om ni åler gör den ringaste min af att närma er dtill vår furste så — lita på, alt jog icke narras. Här i landet finnes, Gud ske lof, därhus för galningar och tukthus för de uppstudsiga! — Detta är mitt farväl. Ledsagen denne man utföre trappan — tillade han, vänd till slottsdrängarne. På detta sätt uppsylldes Wichmanns hopp på det at hertigen sjelf nådigst utlosvade företrädet. Kammarherrn von Felseck trodde sig också nu för alltid vara befriad från den envise, påhångsne, gamle narren. opet sista försöket! väilan! mumlade guhben Wichmann när ban blifvit varse, alt herligen i jagthabit begaf sig ut i slottsskog zen ait jaga. Der uti bokarnes skugga uppspåra hundar