klarar sig Förf. mot eder och af allt värt hjerta instämma vi deri. Vår högsta lärare har förbjudit dem, då han säger: edert tal skall vara ja, ja och nej, nej; hvad derutifyer är, är synd, och för den som ordet ej är heligt är eder det ej heller, kders qvarst ende är derför ett lika stort bevis på barbari, som dödsstraffet. Dess inflytande på det presterliga kallet, såsom bindande vid menksliga ord: de symboliska böckerne, då likväl, i religiöst hänseende ingen annan ledning borde gifvas, än bibeln, är i högsta grad menskligt; ty derigenom måste presterne antingea vara slalvar af bokstafven, som dödar, eller också menedare. Hvilket rysligt alternativ för dem isynnerhet, hvilka borde lysa såsom syrton på Sions murar. Ej underligt derför, alt man oftast sinner sådane Subjekter deribland som Bi-visen. — Förf:s råsonnemang om opposition och folkets rättighet alt deltaga i styrelsen ssid. 236—261), hvilket fortsättes i nämde sektioner, är ganska bra, och otvifvelaktigt är, alt just om man stöder sig på historien, så eger folket denna rättigtet, som. det, ätminstone hos oss, Ifrån urminnes tider, haft och det, utan skilnad af stånd och vilkor. Vi instämma derför fullkomligt i slutmeningen af denna sektion, der Förf. säger: Till sådana hinderliga förhållanden köra de inslitutioner i staten, som utgärn intermediera stationer, genom hvilka det individuella inflytandet hejdas såsom t. e Riksstånd, hvars (hvili:as?) absoluta förkasllighet, såsom rättsvidrig inslitution, sålunda torde få anses vara fullt berisad. — Tionde Sektionen afhandlar politiska orättvisor och orättrådichetens taktik, och mårkeligt är, att man vid genomläsningen af denna sektion, nästan i allt igenkänner tillståndet i vårt kära sådernesland. vet är bedroslizt, men sannt och bör uppmana till snar hjelp. — Sid. 297 och följande afhandlar Förf. mycket bra den så kallade heliga alliancen med alla dess oheliga följder och trostar dermed, att den i alla fall, var det misslyckade yttersta försöket att bringa verlden under absolutismens ok, att, såsom Tegner säger: bygga en ny verld af — reliker.? Man kan dersore nu anse denna alliance såsom död och begrafven och endast utropa; hvile den i frid och ro och gånge den aldrig igen! Imeilertid hoppas vi, alt ingen mer skrämmes af spöken. Sid. 326 förklarar sig Förf. rållvislizen mot allt slags tryckträng, censur och förbud för medborgare att associera sig. till politiska och andra föreningar, samt vidare öfver hufvud mot alla ingrepp i den personliga sriheten, likasom mot alla hrixledier; ty det är eljest ett vanligt knep af despoter, all tilldela vissa klasser och personer privilesier, för att med dem bekämpa de öfriga. Viride et imperabis är deras valspråk; tv regera, regera, regera är hela deras diktan och traktan. — 1 elfte fSektionen gör Förf., med rätta, uppmärksam derpå, att Ryssland numera tycks hafva öfvertagit Frankrikes fordna roll näml. alt herrska öfver landet såsom England af gammalt, gör det öfver hafvet. Ma Europa ej lemna detta ur sigte, så att det, innan det vet ordet af, silter i en räfsax, hvars Karmar slå tillsammans srån oster och vester. Sidan 550 begår Förf. att stort misstag, då han sö ger det vara Ludvig XIII, som sköt på sina undersäter; det var Carl IX, Bartholomeinatten 1572. — På ett ställe i sin skrift, skiljer Förf. så skarpt mellan furslererllen och sollverlden, och efter Förf. nödvändigt vill halva! ärstliga, konstitutionella monarkier, så har han måhända, från sin synpunkt, rätt; men då ban brut yrkat, alt inga privilegierade stånd böra nnas, så borde ej heller kunna talas om två 1 skarpt skilda ständs-verldar. Republiken är Aledes klar, såsom det yitersta förnusisenliga ler också är räsonnemanset inkonseqvent och logiskt. Sid. 412, i tolfte Sektionen, varnar vörf. sjelf för alltför öfverspända kärslor, hvilka hindra och öfverväldiga förnuftet, när det gåller att (vid reformer), utan all fördom, se klart, och derigenom sjelf visat otillräckligheten, ja skadligheten af en känslodom vid dylika tillfällen, och hvartill Förf. ända vill hänskjuta hela afgörandet. Känslan är dock etu alltför vacklande och obestämdt ting för att taga till grundval för en samhällsbyggnad, derför kan Förf., med sin känslodom, som redan ofvan är sagdl, ej mena annat, än just llerr Grubbes förkastade Ethiska moment. — Sid. 469, trettonde sektionen, karakteriserar Förl. med rätta, Sverges statsskick med skröplighet