—— — FD— lifxa slafvarne och sedan blir tyrannen, och nabbt på samma tid). — 1 sjette Sektionen läer Förf. visserligen vetenskaperne vederfaras all ätt, dock synes oss, att han betraktar dem niot ensidigt. Bland annat bör man akta sig atå servid, liksom vid allt annat, förblanda nödig oggrannhet med pedanteri. Måhända kommer ast slentrianen, den andiga döden i vetenskapen, lerifrån, alt man cj gir tillräckligt noggrannt ill väga eller nog på djupet, utan, som Tegner äger: uppehåller ungdomen så länge i vapenduset, alt den ej hinner inkomma i sjelfva helsedomen. I slutet af denna Sektion vill Förf. j tillerkänna den intellektuella bildningen särleles förmåga att skänka sjelfständighet; vi dermot tro, att deu bidrager ganska mycket derill, då den är af det rätta slaget, d. å. lizger vera i sinnet, än i minnet. Må detia älven jena till bevis på vårt påstuende, alt Förf. betraklat vetenskapen alllsör ensidigt. — Sjunde sektionen innefattar egentligen de historiska tafor och exempel, som skola gifva stöd åt hvad Förf. sagt i de föregående sektionerna. beribland lysa Confusii läror hos Chineserna, säsom stjernor af första ordningen ; men hvad isolerinsen, prohibitivsystemet, konsequent utfördt, kan åstadkomma bevisar, framför allt, detta folk, som, oaktadt denna måneglusenåriga visbet till grundval, och oaktdt det i materielt hänseende varit långt före Europeerne, nu likväl står så långt efter dem i alla hänseenden , och är såsom ett lefvande petrifikat. Och ändå illfänas de europeiska makterna att bygga på ett system som är likaså falskt, som — Gud ske låf! — numera omöjligt. — Vid räsonnemanget om samhällenas utveckling menar Förf. att menniskornas första sysselsättning bestått i boskapsskötseln. Det kunna vi dock ej medge. Jagt och fiske bar säkert utgjort deras första yrke. Herdelifvet är redan elt steg framåt på bildningens bana, som sedan sullkomligt öppnades genom åkerbruket. — Sid. 201 medger Förf. alt menniskorna hafva lägre känslor i ursprungligt arf. Manne det ej skulle tala för vår sats, att menniskonaturen har en medfödd benägenhet till det onda. och bevisa någon inkonsequens hos Förf? — Schyternas behanta svar till Darius, som anföres sid. 203, synes oss kunna passa bra än i denna dag af Tzerkasserna till Ryssland. Ett litet skriffel torde det vara, då Förf. skrilver sclaviska i stället för slaviska folkstammar. — För öfrigt äro de flistoriska exemplen i denna del väl valda och lika lärorika, som hemska. Märkvärdigt är huru ösven de utmärktaste män, likasom förvirra sig sjelfva, genom för mycket ord, för mycken räsonnering, hvarpå sjelfva Rotteck, hvars ord Förf. anför sid. 255, ger et starkt bevis, då det heter: lj menniskornas kraft och vishet, : ödet är det, som bestämmer Rikens och Nationers lott. Förnekar då Rotteck försynen? — Då sådant kan hända en Rotteck är det imeliertid mindre underligt, att dylika inadvertenser kan inträffa med vår Förf. som nogsamt torde synas af hvad vi redan anfört, och under läsningen framträder ännu tydligare. Man kan derför ej nog varna för mångordighet; men ofta händer det, och det synes äfven hafva varit fallet med vår Förf. att man ej har ltia att vara kort.? — I åttonde Sektionen för— 2 g 2