lingssätt. — Denne senare sade deremol, innanj han red förbi: fHertigens nådiga befallning är, att ni skall infinna er på slottet i morgon under audienstimman ; då är vår höga berre tillgänglig för äfven den Tfingaste af sina undersåtare. Ilär är icke stället alt föredraga något för Hans konal. Höghet. Alltså åter ett i morgon. — Men denna gången hade dock Hans Kongl. Höshet sjelf med högst egen mun tillsagt om, att den arma gubben skulle kallas till företräde. Wichmann utbrast också stolt, när ban uppreste sig ilrån gatan: Nu skall man ej mera våga att afvisa mig! I Och huru stärktes icke gubbens tillförsigt, när den livreklädda tjenaren, som åtföljde sursten, kom tillbaka i full galopp, endast, för att ytterligare tillsäga, alt hertigen ville se Wichmann hos sig före den vanliga audienstimman; och att han derföre skulle inställa sig på slottet precis klockan half tio på förmiddagen. precis klockan half tio! — upprepades. Ingen kunde hafva passat tiden nogare, än Wichmann. Slottets tornur slog half?, det var till tio; och i detsamma satte gubben sin I Detta var tomt på suplikanter. — Ett par fot på tröskeln till det furstliga förmaket. lägre slottsdrängar syntes deremot i fönsterfördjupningen, och midt på gollvet stod Kammarherrn von Felseck, hållande sitt guldur i handen. Wichmann bugade sig djupt; det var icke utan, att ett triumserande leende lekte omkring