ö ö — a a arenan tandet af denna bildning, samt eljest endast skipar rättvisa. ben af Herr Grubbe uppställda reformläran finna vi, lika med Förf., ypperlig. bet skulle blifva för vidlyftigt att här: upplaga alla de sorträssliga ställen , som ansoras derutur; men då det, bland annat, heter, att den åsigt, som bestrider ell solks rättighet till reform, utgör den ensidigt eller oritt förstådda stabilitetens system, och att samhällsformer, från fordna tider, blifva, genom nationens sligande bildning , föråldrade, döda former?, så kan man ej annat, än bygga de största förhoppningar på en stalsman, som yttrat sådana grundsalser. Malte han ej sjelf ge dem dementi! Mot slutet blir han likväl sig sjelf otrogen och Förl:s anmärkningar billigas sullkowligt, så att man ej kan neka riktigheten af liknelsen med vyattenkuren mot reformer.? I femte Sektionen behandlar Förf. själens förmögenheter och antar dervid, att menniskan födes god, men, genom sin uppfostran och omgilning, samt okunnighet om det rätta, gör det onda, och att man derför blott behöfver upplysa henne för att förbåltra henne. Denna äsigt, så tröstfull den vore, kunna vi dock ej anse för den rätta, eburu vi visserligen medge, att, om menniskan så kraftfulit och varaktiet kunde upplysas om det rätta, att hon riktizt insäge och uppfattade dess fulla värde, så skulle hon säkert inse, att endast detta äfven kunde lända till hennes bästa, och derför redan af egennytta, om ej af någon bättre grund, göra de. Men nu är hon, genom sina medfödda, ärsda lidelser så blind, att hon ej förmår uppfatta det rätta sålunda. utan vanligen väljer hvad som ligger närmast tillhands för tillfredsställande af hennes kroppsliga begär, och deri ligger det medfödda onda, som, om möjligt, helt och hållet borde utrotas, så alt menniskan, istället för att sträfva blott efter det lekamliga, borde lära sig att använda all sin förmåga till andans förädling. Som detta imellertid ej torde bli måjligt i sin helhet här i lifvet, så bör man åtminstone söka inverka på hennes vilja; ty vill man det rätta, äfven utan att fullkomligt inse det, så närmar man siz det äfven ovillkorligt mer och mer, och deri ligger det goda. bet onda är, i vår tanke, intet annat än brist på godt, liksom mörker inte annat än brist på ljus, och liksom mörkret är brist på all färg, så är det onda brist på all dygd, då deremot ljuset är I källan till all färg och det goda källan till all dyed; men Gud är inbegreppet af allt ljus, all vodt. Från denna synpunkt synes oss, att mar bör betrakta och behandla menniskan med at seende på det onda och det goda hos henne hvaraf det, Gudi åf! oaktadt all fördunkling sorstandet, ännu finns mycket qvar hos henne Ått här vidare inga i tillampnins af det nu sagdpå den politiska friheten, skulle föra oss fö jangt. Det måste vi öfverlemna åt läsaren at begrunda, vid läsningen af ifrågavarande skrift Att man imellertid ej får anse menn.skan född utan öfvervägande djuriska begär, tro vi var hlart, och öfvervinner hon ej dem, så blir ho ond. — Sid. 456, antager Förf. slafsinne, så som produkt af herrsklystnad. Vi anse sake förhålla sig tvertom, som Seume säger: Di Shlaven werden erst, dann werden die Tyrar nen, und selmell, zu gleicher Zeit. (För