naraste. Ty fursten är i sanning belägrad aft uplikanter. I dag var färmaket så ösverlullt. ut jag genast insig, det touren ej skulle kun)a komma till mig. Men — jag fick tillsägele att ater infinua mig i — i — estermid1ag. Gubben Wichmann hade fattat sitt beslut: väl var uppgisten falsk, att han erhallit högre lillsägelse alt åter inanna sig, dock icke dessmindre skulle han verkligen i eftermiddag göra ett försök till alt komma in till hertigen; med fast vilja hade han soresall sig detta. Ännu, då ban och lickan stodo qvar framsör siollet, framfördes af en sursllig stalldräng två sadlade, vackra hästar. Då utropa: le Wichman ilrigt: han skall rida ut, hertigen; vi måste se pål De stannade. — Och hertigen kom; Kammarherrn von Felseck åtlöljde honom. Begge stego till häst. I detta ögonblick begaf sig gubben Wichmann hastiat midt på gatan, blottade sitt gråa huf: vud, knåbhjde och utsträckte sina armar, bedjande emot hertizen: Gehör, gehör, allernådigaste furste och her: re! I öfver fjorton dagar har man nekat mig tillträde till Elers kongl. Höghel! Hertizen hade väl h ädlit in den ystra häster vid gubbens första ord, han nickade också vän ligt åt honom, men da han strax derpå genast vände sig till sin kammarherre att tal: Inogra ord till honom, och derefter gaf häster sporrarna, så hörde han icke den knäböjande: klagan öfver von Felsecks pliekförgätna band