KHammarherrn.) (AM EID. Laura vånsade på eubbens återkomst med glada förhoppningar. Han dröjde så länge, säkert! nade han erh llit företräde hos den näige hertigen — menade hon — och hans eligaste nit skulle sunnit målet för sin sträfan — Flickan begaf sig å väg till slottet, då det led allt längre på tiden. Med en viss tacksamhet blickade hon upp till de höga slottsfönstren, undrande i hvilket rum den ädle lursten väl emottoge den arma sökanden, Plötsligen hörde hon ropa sitt namn; hon såg sig om. Pappa! utbrast hon då och skyndade till hans sida. Gubben kade ej haft hjerta till att visa sig för flickan uti den upprörda, förtviflade sinnesstämningen med hvilken han lemnade slottet; han hade uppsökt ensligheten, för att lugna sig, för alt samla krafter — till undertryckandet af misströstans klagan, till förebärande af tälamod och ovissnadt hopp. — Han syntes icke heller nedslagen nu, log emot flickan och sade, när han tryckte hennes hand: Du har väl länge väntat på mig? dock jag kunde verkligen ej komma tillbaka förr, barn lilla. och hvarifrån kommer pappa? frågade den öfverraskade. Hm! — jag var hos en förnäm herre, som Jofrade att använda sitt inflytande hos hertigen, att jag matte erhålla företräde med det ) Se G, M. o. S. T. Å:is 80.