Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1843, sida 2

Fåretdragande-sot. Erfarenheten visar, a t vissa sjukdommar fin nas, som ölverfalla s vål den kloke som det enfaldise, den lade som den trumpne, der lckli-e som den elyc di e. och göra dem all: liba. For atl nu icke tala om vatiuskråck hyarunder hela verlden sköller och vill bilas vilja vi blott hänvisa till chorea eller dans sjukan, da den annars glade och den trump ne lika ilrizt svänga siz och exvequera sammtonrer, samt predihosjukan, som sätter homi lelikens svärd i hazd på kärringar och barn på sattiza och rika, på de i sig sjelfva andäk lige och på sädana, som annars icke besatt sig med andeliga ting. Alla blifva lika unde pardxysmerna, men också endast under dem dessemellan är den ene icke lik den andre, knap past siz sjelf. På dessa sista decennierna hafva vi haft mån ga och mangahande s. k. Föredragande; oc! hvar och en har haft sitt lynne, sitt mått a kunskaper, sin förmåga att skrifva, så att hvac från regeringen utgatt, varit brokigt nog at pise. Det enda, hvaruti man tyckt sig finn likhet mellan dem, har varit, att de nä stan alla skrifvit kunga-bref och resolutione och författningar illa, så att det varit mycke synd om dem, som haft att tillämpa eller ef lerlesva besluten. Spesaslar finnas, som påst konsten att skrifva författningar vara bland d förlorade konster i vart kära sådernesland. Men ett besynnerligt fenomen har visat si emellan at: samme föredragande, som annar sjunga efter hvar sitt nabb och hafva dess sn oliha fi då och då parosysmer, af en sjuk dom, som vi skulle vilja kalla Föredragande sot, och hvarunder de blifva alla lika som et bär. Deras sätt alt uttrycka siz blifver så full komliat enahanda, att man icke kan skilja dem deras skrifter åro calquerade på hyarandra, all blifver, hvad vi skulle villa kalla deklamato. risk stenstil. Att tillfredsstallande beskrisva den. na stil, dertill sordrades en stor komisk talent. och Gud vet, om nagon ting annat sörsloge än en ovanlig förmaga just i samma stil. korthet skulle man kunna föreställa sig sa ken bäst, om man tanker sig blomkål ympad i toppen på en gran, eller nägot dylik Sat-lyg, som mycket barrockt sticker utaf mot