Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1843, sida 2

sladels kärlekssjuka; och om också just ingen dare är här, så fins det väl ej heller å andra sidan någon fullkomligt försländig person här i huset, med undantag af er och mig. Nu antog Pauline för säkert, att Tanten för hennes far bade framställt henne såsom vansinnig; och Laura, som emellertid gått längre fram till fönstret, fortfor med en plötsligt påkommen språksamhet: ÅSer ni, der vid rosenbuskarna vandrar Elfrida, som ej kan höra ordet död nämnas utan alt falla i häftig kramp; två af hennes väninnor hafva dött för två är sedan, och likväl skickar bon ännu dagligen sin kammarjungfru för atl underrätta sig om deras hälsa. Ida, som silter der borta vid brunnen, vill aldrig mottaga nägot besök, emedan man ej kan föra något samtal utan att tala om kärlek, och detta uttryck alltid förorsakar henne det häftigaste illamaende; men den olidligaste bland alla invänarna i detta hus är vål Helena, i hvilkens rum de täta jalusierna alltid mäste vara nedslappia, och som knappt tre eller fyra gånger om året ser dagsljuset, emedan bon påstär, att det förorsakar henne snusva. Pauline bade nu förlorat all lust att göra bekantskap med husets öfriga gäster; äfven fran promenaden i trädgården afstod hon gerna, och bad Laura blott att skaffa henne några böcker att läsa. Böcker? utropade Laura med det häftigaste uttryck af fasa, hvad tänker ni på? jag är, som ni ser, ganska frisk, men jag är för mycket rädd om mitt bröst, alt jag skulle våga iaga en bok i hand, ty det der slägtandet med bladen,