Den moderna Abzgolutiamen-. (Efter Fedrelåndet.) II. också mot religionen måste, som vi hasva sett, sen menlösa absolutismen förhålla sig vänlig, elr åtminstone likgiltig, emedan den ej brydde is om politiska angelägenheter, utan för det meblott om själens salighet, som är den enildes rena privatsak; men vi halva också selt, t religionen har en verldsligt organiserande grincip, en syftning att bilda sig till ett autonoiskt rike gent emot staten. Här synes det då ödvändigt för absolutismen att träda imellan, svilket ju också, till en del, skett t. e. genom kterna. Men äfven uti denna syftning, faltas et ej absolutismen en sida, hvari den tror sig nna en stodjepunkt; der utvecklas näml. ett ndligt rike, ett, som omfattar menniskans hela ndliga lif, der anden således ej allenast regeas i sin praktiska riktning, utan jemvål såsom eorelisk, såsom tänkande. Absolutismen tyces således hafva vunnit en makt, som kunde Töra denna sida af det menskliga lifvet oskadlig ir densamma, en sida, som den ej sjelf kune öfvervinna. Den måste derför, till en viss rad gynna den sjelsständiga organisationen af et religiösa riket, till den punkt näml. som i förr omtalte, der detta förklarar sig till en sorhet, fullkomligt oförenlig med staten , som deles inte vill hafva något att göra med denmma. Absolutismen bör derför göra allt, för t hindra den att komma till denna punkt; en later derför det religiösa rikets utveckling anna vid episkopalförfattningen. En biskop är ämligen ett ytterst tvetydigt väsen. Vi förstå säml. med en sådan, dels en menniska, som Iegerar de religiösa angelägenheterna på ett verldsgt sätt, dels också en statstjenare, en, som står elt sådant beroende till staten,-att inan ängigt mäste akta derpå, att hans eget andliga egimente, ej träder hämmande i vägen för det rldsliga, eller blifver till prejudice för statens, . å. för furstens suveränitet. Biskoparne tycbs, med ett ord, snarare vara tillsatta, såsom siktare på Sions murar, för att hindra, än för att selordra ljusets inträngande dit. benna slags sierarki kan absolutismen lika gerna gynna, som en nyare aristokratien, hvarom vi snart skola la. För öfrigt är detta gynnande af det episkoala väsendet, ingalunda någon af oss deduced förutsatt lustbild, vi hasva tvertom allmänt ehanta bevis för oss. Det är bekant, att de vå reaktionära -statslärarne Stahl och Leo, äro riga beundrare af den biskopliga makten. Den Förstnämde bar t. o. m. öppet påstått cpiskoatets nödvändighet i vår tid, för att mota veuknskapens inkräktningar 1 — bet är likaledes lart af många otvifvelaktiga tecken , huru ett Tört, protestantiskt lands (Preussens) kyrka, närhar sig den engelskt episkopala. Just nu faller ss i detta ögonblick, en kyrkotidning i hännerna, hvari det berättas, att på den, i anledJing af det anglo-preussiska biskopsdömets uppsåttande i Jerusalem, i dessa dagar firade sest) ) Se våra senaste Underrättelser från Preus sen i N:o 65.