Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1843, sida 2

då de vändas om, skulle ofelbart ädraga mig lunasot. Man kallade nu på Laura; och Pauline, som ganska väl insåg, att den förra, om ock förnuftigare än hennes öfriga grannqvinnor, likväl ej var fri från fixa ideer, i hvilkas kurerande Doktor Wille skulle vara så erfaren, — salle sig ännu en gang till skrifbordet, för att för sin far beskrifva det hus, hvari han höll henne fången, samt bedja honom om en snar befrielse derifrån, så vida ej äfven bennes förstånd skulle löpa fara. 8. ETT GODT SLUT GÖR ALLT GODT. Sedan Monsieur Polykarp återkommit till Feuchtwangen för att inför sin Fröken aslägga berållelse, hur väl Pauline blifvit mottagen i Institutet; blef Betty, som alltjemt gått gråtande omkring i slottet, och hvarje timma fornyjade sina enträgna frågor efter sin älskade Fröken, afskedad från sin tjenst. Nu dröjde det ej länge, förr än hon begaf sig på väg till residensstaden, för att öppna Baronens ögon öfver hans skenhieliga syster, och tillintetgöra hans planer mot Fröken Pauline. Aha! sade Baronen leende för sig sjelf, då hon fick företräde, Dig skickar min dot ter för att bestorma mig med böner; men den här gången är allt såsängt, min vilja står fast. Ekrs Exeellens! utropade den gråtande Betty, kastande siz till hans fötter, Fröken är oskyldig. Ja, efter Ert begrepp, och såsom hon kanske säger för Er! men om Pauline viste hvad hon har gjort, så skulle hon spara sina böner. Nej, jag erkänner inte mera denna elacka varelse för min syster; och jag skall sörjal