Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1843, sida 1

—— go, det enda verksamma sramtråädan Nr äflek förs politiska omyndigheten. Men ensammar svinner, eller blir ålminstone det ogonblick, solket erkänner ha sin bestämmelse, staten säsom AÄ den enskilda individen, som folket sordom identisierade med staten, i hvilken det såg sin kärälsklige fader, har ej längre det. absoluta intresset för detsamma. Fåfängt är hvarje försök att återföra det paradisiska tillståndet, man må tala än så rörande, le än så sött, det hjelper dock ej; folket betraktar nu sin furste med efterlanka, gör anspråk på honom o. s. v., dess omedelbara samiljesympati är för evigt förbi. Det skulle derför bero på ett fullkomligt misskännande af tidens förändrade karakter, om en furste, i våra dagar, ville uppföra sig på det gamla naiva sättet; han är, såsom enskild, fullkomligt främmande för en hvar, som ej har stått i personlig beröring med honom; han kan fordra vördnad, aktning, men ej känslor, som tillhöra familjelifvet eller öfver hufvud den personliga sammanlesnaden. Således också här stöter den moderna absolutismen på svårigheter, som den äldre ej visste af; och lålsa sig vara okunnig derom, öfverse dem, kan och bör den ej, om den ej vill blotiställa sig för många och stora ledsamheter. Vi hafva således funnit att en ängslig inkonseqvens, som grundas på medvetandet om en motsats till tidens väsendtliga egenhet i alla dess husfvudriktningar, är karakteristisk för den moderna absolutismen i allmänhet och för den hos oss gängse isynnerbet; ty eburu Sverge skall heta ett konstitutionellt land, smyger absolutismen, under den så kallade fria statsförlattningens hölje, måhända verksammare ån på andra ställen, som sakna elt dylikt bristfälligt täcke. Men det är ej vår alsigt att, på minsta sätt förebrå den denna dess ställning; ty den har ej sjelf valt den, utan mottagit den af historien, och vi vilja ej gå tillrätta med den, för det den strätvar att uppehålla sig med de medel, hvartill den allenast är hänvisad. Imellertid tro vi det ej kunna skada att härigenom hafva såstat allmänna uppmärksambeten på dessa medel lika låga, som svasa, och derför uppmanande till anfall, af alla sannt medborgerligt sinnade, som, om det sker med enig kraft, ej kan annat än skänka en snar, lått och varaktig seger.