Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1843, sida 1

har en hofprest (Dr Strauss), i preussiska hofvets närvaro, skildrat upprättandet af detta biskopsdöme, såsom on fortsättning af den mellan lutheraner och resormerta, utverkade förening, det vill säga, att detta biskopsdome är ett tecken på den tyskt-protestantiska kyrkans förening med den episkopala. Hos oss, Svenskar, synes det, att det äfven går ganska väl an alt förena den rent lutherska kyrkan med en mer politisk än ecklesiastisk biskopsstyrelse. Behöfva vi väl vidare bevis för våra föregående påståenden? — Också hänger upprättandet al biskopsdömen, dessa påfvedömen en miniature, tillsammans med adelns rehabilitation), (hvarpa en författare i Deutsche Jahrbiächer för i ar har gjort uppmärksam); fideikommisserna och representations-rättigheten tillhöra ju blott de äldsta sönerna, men det måste äfven uppenbart tänkas på all passande använda de yngre, och da hosembetena ej kunna räcka till åt alla, så kan intet annat vara bättre passande dertill, än hyad som ända, genom sitt tomma präl och sin inre betydelse, är så nära beslägtadt och sammanhängande med hofvet, som de enormt doterade biskopsstolarne, såsom denna författare säger. Skulle adeln kunna tillskansa sig företrädesrättigheten till dessa, så skulle man äfven i de kyrkliga magnaternas okunnigket och anspråksfullhet erhålla en mycket passande dam mot all fri, andig rörelse i vetenskap och religion; men äfven, om de, såsom hos oss, ej äro adligt födda, så få de, så snart de blisva biskopar, och derigenom komma i den högre atmosseren, likväl adliga tänkesätt. Den moderna absolutismen söker äfven att finna elt stöd i arislokratien, hvilken den äldre oftast betraktade, såsom sin fiende. Åristokratien kan ej finna sig uti att alldeles skiljas fran surslens person, den vill också hafva sin del i det allmänna, så vida detta utvecklar sig till andig organism, och den befinner sig s ledes, på visst sält, i motsats till den, enligt absolutismen, fursten uteslutande tillerkanda soreträdesrättighet; men den betraktar ej staten, såsom menniskans väsendtligaste angelägenhet, eller sasom i sis sjelf fri, såsom suverän makt, utan såsom sin egen privatafsär, om den äfven blott kan tillegna sig en obetydlig scaktion deruli, och på denna punkt kan absolulismen känna en slags sympathie för densamma. Man sasthaller då denna formella sida af aristokratien; ty det är blott frågan om att få privat-intressen, privilegiesjukan o. s. v. rätt ensidigt utvecklad, tills den förlorar allt sträfvande mot det allmånna och blott är ren egoism, som kan upptaga hvad innehäll som heldst uli sig, tillfredsställas på allt möjligt sätt, med lifsuppehälle , titlar , all sköns utmärkelser , som naturligtvis ej bör hafva någon politisk betydelse. Åbsolulismen skänker, med ett ord, gerna tusende friheter endast för att qväfva friheten, samt känner och utöfvar alltför väl den gamla regeln: edivide et impera. HBlott såvida kan absolutismen derför äfven gå i gynnandet af sin eljest trognaste anhän) Hos oss är adeln då, Gud ske lål! så ohjelpligt sjunken i sig sjelf, att den ej låter rehabilitera sig. DE 5 — 1I TFfH SAIIUII I AEA41(( —