Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1843, sida 2

I vår artikel d. 49 Juni om sltudent-bessket i Stockholm hade insmuzit sig ett par oriktigheter, som visserligen icke gjorde något egentligt ondt, men dock vifvit anlednina till reklamalioner. Stållet der dessa blifvit inforda, kunde väl rätteligen anses befiia oss från skyldigheten till nagon sorts ursåikt; och tonen i reklamationerna synes, i sammanhang med va let af publicitetsorgan, vara beräknad alt ofversmeta, hvad olversmetas kan, på ort och stalle som vederbör, d. v. s. hos de magthafvande i Finland. Redan före bi-stynget hade vi hört, och ämnade i alla fall tillkännazilva, att var korrespondent varit oriktigt underrättad om namnet på den finska studenten, som svarade på skålen. be båda närvarande hette Löfström och Wendelin; men det var icke den förre, utan den sednare, som talade. UIYad passen angar, så veta vi bestämdt, att det talades allmänt i Stockholm om den händelsen, att ett par af de finska studenterna rest blott på sina ahademiska betyg. Vi förmoda, att det är oranligt att formligen uttasa dylika betyg, för att erhålla pass till en kort lustresa. Troliat är, att reklamanten i Biet hållit sit vid sanningen, men så stricte, alt, blott orden voro sormelt riktiga, ansåg han sig icke halva någon ytlerligare hli u. Vi hafva hört, att med de akademiska betygens uttagning hänger någon ting tillsamman, som var korrespondent icke haft reda på, och som reklamanten icke vill fram med: men saken är verhlisen icke af den vigt, alt han fordrar vidlpstiga disserlationer. I afscende på de norska s:udenterne hafva begynt framträda åtskilliga ytterligare sacta, som ge betydelse åt dylika studenters nästan totala frånvaro och visa, att vi i vår sista artikel gissade tämligen rätt om saken. I en tidning är antydt, hvad ryktet ännu fullständizare kringfört, om en från Lunds Student-corps till den i Christiania aflaten skrifvelse, som blifvit besvarad helt lakoniskt dermed, att om någon student skulle från det norska universitetet infinna sig i Upsala, borde de TKands s:udenter) veta, att han bestämdt icke vore någon åkta norrman (Rambech lärer också rätteligen vara en i Norrige bosatt svensk); men huruvida ett besök uti Köpenhamn någonsin kan komma i fråga, det skall bero på framtiden. — För den diplomatiska noegranheten af denna uppgift kunna vi icke ansvara; och möjligen kommer Biet med en kär reklamation deremot. Men att någon ting i den andan passerat, derom hafva vi fit försäkran af personer, som (för att nyttja Biets sätt att uttrycka sig) icke ljugit förr. På den punkten står då denna Förening, hvaraf så mycket blifvit skrutet! Om Norilge aldrig varil förenadt med Sverige, utan sorisarit i sin gamla förening med Danmark, så hade Norrmännen säkert i denna stund, säsom Danskar, varit moraliter mera förbundne med oss och oss mera bevägne, än de nu äro genom en lös legal förening, som imedlertid utbasunas för produkten af den hössta politiska vishet, hvarmed Sverige i århundraden varit välsignad. Det uppväxande slägtet uttrycker bäst de känslor och tankar, som på bottnen af nationen gro och arbeta. De äldre. äro lugna och beräknande och förstå dölja det; men de unge uttala oförställdt, hvad nationen — tänker. Vi kunna således af denna tilldragelse anse ett