viantkärra, i anspråk för att föra sina vigliga depecher till ort och ställe; dock alltför fåfäng för att på ett dylikt åkdon vilja hälla sitt intåg i staden, steg han af vid en krog, låt der blanka sina höga stöflar, borstade sjelf de quldgula kasimirbyxorna, drog det förfärliga kråset i bröstet rakt, samt sadermördarna långt upp öfver hakan, — och på detta sätt gick han nu, med den trekantiga hatten djerlt nedtryckt på hufvudet, och så länga steg, som hans spindelben möjligtvis kunde taga, mot stadsporten. Afven var han utrustad med ett spanskt rör af en höjd och en tjocklek som skulle göra en Ambassadörs dörrvaktare heder, hvilket han nu till sin olycka bar hotande slungadt öfver axeln: Bismarks stora vallhund, — hrilkens herre nyss hade kommit på besök till en vän, som var vakthafvande vid stadsporten, — tog detta mycket illa, han rusade mellan den lille Polykarps ben, och så i fullt karrier med kavalleristen mot sin vilja genom stadsporten, tills han under gatpojkarnas skallande skrattsalfvor kastade honom i en rännsten, och fryntligt återvände till sin herre. Under svordomar reste sig den gulbyxade åter upp och smag in i en gränd, för att så snart som måjligt kunna åter patsa sig hos sin mor, och derefter uträtta sitt ärende hos Baronen. Bismark och hans vän skrattade ännu hjertligt öfver det löjliga väsende, som de sett, men som föreföll den förre såsom ej helt och hållet obekant, — då en soldat framlemnade ett bref, som den lille vid den sorcerade hundridten måtte hafva tappat ur fickan. Utanskriften lydde till Fru Petronella Kobold, och då