drag — och likheten blir allt större med hvarje år. Men Frökens vanliga invändning, att porträttet ju blifvit måladt för tjugu är sedan, och redan vid den tiden något smickradt, uteblef denna gång helt och hållet; och derigenom afhöggs den ezentliga udden af detta konstgrepp som bestod i en motsägelse mot Frökens försäkran, — den enda motsägelse, han någonsin tillåtit sig mot sina herrar, — och derjemte ett svall af försäkringar och eder, att Fröken ännu strålade i samma blomstring som då. Polykarp hade nu uttömt hela sin konst, och förbryllad, afvaktade han nu hvad som komma skulle; till dess Fröken slutligen tycktes hafva fattat ett bestämdt beslut, och med en vänlig ton, som gaf den arme förtrogne lilvet åter, ropade hon till honom: Polykarp! gå ut i antichambren, och vänta der, tills jag ringer.) Polykarp lydde med en djup bugning och då en stund derefter klockans ljud väckte honom ur en lätt slummer, lemnade Fröken honom tvenne bref, ett till hans mor och det andra till hennes broder hvilka hon befallte honom att i största hast sorse med sine iillpörliga adresser, sedermera försegla och så följande morgon i god tid begilva sig med dem till staden. 6. DE TVENNE ADRESSERNA. Medan Fröken Victoire ännu lag i sin ljufva slummer och drömde om segern öfver sin vackra brorsdotter, bade redan Monsieur Polykarp tagit sin vanliga resvagn, Hans Excellens pro