ville alls inte tro, att unga Fröken är Ers Nads brorsdotter; han har alltid ansett henne för Ers Nåds syster, men Amtlmannen sorsäkrade — Monsieur Polykarp, som fruktade, att han vore på vägen alt säga sin beskyddarinna något sårande, afbröt derföre plötsligt sitt tal; men han hade utan fara kunnat fortsätta, ty victoire, som försjunkit i en djup öfverläggning med sig sjelf, förnam inte en stafvelse af hans prat. Sedan han på flere olika sätt, men alltid med lika lite framgång, hade försökt att ådraga sig Frökens uppmärksamhet, närmade han sig hennes ländstol, upplyfte först med två fingerspelsar hennes näsduk, som nedfallit på skrilbordet; derpå framtog han sin egen näsduk, asputsade med den den broderade pall, på hvilken Victoires vänstra fot hvilade, i det han sakta utstötte några förtrytsamma ord öfver de qvinliga domestikernas värdslöshet, — derelter upplockade han varsamt några dun och guldtradar, som hade fallit ned på den nadiga Frökens släp och lade de senare i arbetskorgen. Slutligen försökte han att återställa Grelvinnans goda lynne genom ett medel, son ännu aldrig hade misslyckats: han ställde sit framför en invid fönstret hängande oljemålning, på hvilken victoire låtit måla sig sjelf Dianas kostym, till en brölloppspresent åt sir bror; och utropade: I sanning, hvarje gång jag betraktar denn: bild, måste jag beundra målarens konst, son tyckes hafva liksom ur spegeln stulit Ers Nåd: