Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1843, sida 2

han bemödade sig att draga åt snaran; jag hade förbehållit er åt mig. Jag skulle väl ej vara en sådan äsna, mt jag på en blott slump t slagta, mörda och strypa mina bästa varor i förtid. Jag bade sparat honom tills vi blifvit ense om handeln. Nu är jag deremot säker om tre för en. Med ett kraftigt tag slungade Goodfriday suaran från halsen, och sparkade den döende mördarn ifrån sig, Han fattade uti gossens arm och kände på pulsen, och lyssnade på hans hjerta. Herre, min Gud! han tefver! ropade han, intazen af bopp och glädje. Förskräckelsen och den qvafva källarluften har blott bedöfvat honom. Han lefver! mitt barn lefver! Cud, jag tackar Dig! Han kastade sig på knä; hans innerliga tacksägelse uppsteg hastigt till himlen. Polecat uppgaf andan vid hans sida. Gossen slog upp ögonen, kände igen honom, och kröp intill den älskade fadrens bröst. Doktorn, på en gång bestormad med glädje och sorg, tryckte gossen till hjertat, fattade en brinnande furusticka och skred uppför den mörka spiraltrappan. Ett doft buller nådde hans öra, hvilket blef allt högre och högre, ju längre upp han kom och ju mer han nalkades rummen, hvilka han nyligen lemnat. Nu uppfylldes hans bröst af ny förskräckelse. Förbarmare i himlen ! bad han sakta, skall jag i eamma ögonblick, jag hoppades räddning, se mitt kåraste gå förloradt? och min hustru! min hustru! min oskyldiga, bedragna hustru !