Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1843, sida 1

uthungrad vikarius. Karl! ropade doktorn, och fattade Polecat vid strupen, ditt eget brott. förråder dig, afskyvärde niding! icke nog, alt J uppbryten fridens heliga hviloställen och bortstjälen jordens kostliga perlor; nej det är afskyvärdt! rofiystnaden mördar! ITillstå sanningen, eljest stryper jag dig! Sakta! svarade Polecat, och uppdrog listigt ur sin moderna frack en bastant snara I samma ögonblick satt doktorns knif vid hans strupe. Polecat skakades som af frossan och sade sedan likgiltigt: Vikarien är bestämd åt Frenologerne; jag tror att de kunna begagna honom. Eders nåd är, jag ber om ursäkt, antingen djelvulen sjelf, eler klokare än jag. Ått eders nad, såsom läkare, ej skulle veta huru vi stackars ärlige män bära oss åt med liken, förundrar mig. Herre! dei sker med all ära och oskuld, när vi göra af med dem. Tag då knilven bort från min strupe! De hafva ingen smärta deraf, högst en liten kittling, de dö vanligen af en lätt qväsning; ty hvad stickninger i sidan och dylikt beträffar, det kan i allmänhet ej hallas hemligt. Herre, vi stackars menniskor måste äfven lefva; och ni framför allt, såsom läkare, skulle, hvad detta angår, Gud straffa mig, hafva lika så mycket insigt och öfverseende, som edra öfriga medbröder, Ni är säkert ej promoverad uti London. Gud gilve eder ett långvarigt lif, sedan jag nu en sång är uti eder makt. Herre! jag hör, alt Ni är en ärligare man, än dissektör Cut. — Herre, det är ej nödigt, att ni jemt håller knisven föl strupen på mig! Doktorn sastholl ännu alltic Polecat vid strupen; han vilie ej låta tillfället att få en och annan upplysning, gå förloradt